Det visar forskare vid Uppsala universitet i samarbete med kolleger i Australien, Nederländerna och USA i en studie, som publiceras i vetenskapstidskriften Scientific Reports.
– Våra resultat i denna studie på möss verkar mycket lovande, men fler studier behöver göras innan denna nya behandling kan börja prövas på människor med känselbortfall efter skador där nerver slitits av, säger docent Elena Kozlova vid Institutionen för neurovetenskap, Uppsala universitet.
Vid till exempel MC-olyckor, svåra fallolyckor och förlossningar där fostret måste dras ut med sugklocka kan i värsta fall nervtrådar som leder in eller ut ur ryggmärgskanalen slitas av – med förlamning, förlust av känsel och för det mesta svårbehandlad smärta som följd.
I Sverige drabbas årligen cirka 100 personer av detta. Oftast är det nervtrådarna till en arm eller hand som skadats.
– Med kirurgiska insatser kan patienterna numera återfå en del av muskelfunktionen, men det finns för närvarande ingen behandling för att återställa känseln. Förklaringen är att de avslitna känselnervtrådarna inte på egen hand klarar att växa in i ryggmärgen och återbilda förlorade nervkontakter där, säger Elena Kozlova.
I studien har forskarna i en speciell musmodell för sådana skador undersökt om embryonala människostamceller, som i laboratoriet fåtts att mogna ut till ett förstadium till nervceller, kan användas för att hjälpa kroppen på traven och återskapa den förlorade nervkontakten.
Mössen har antingen fått en riktig transplantation med omkring en halv miljon framodlade nervstamceller till skadeområdet, eller varit kontrollmöss som fått en ”placobotransplantation” utan tillförsel av några stamceller.
Enligt en rad olika mätningar och tester som forskarna gjort har de transplanterade nervstamcellerna fungerat som ett slags brygga, som gjort det möjligt för de skadade känselnervtrådarna att växa in i och återfå kontakt med nerver inuti försöksmusens ryggmärg.
– På dettas sätt kunde celltransplantationen långsiktigt återskapa stora delar av den förlorade känselfunktionen. Några sådana förbättringar såg vi inte hos mössen i jämförelsegruppen, säger Elena Kozlova.
En farhåga som ofta framförs med att använda embryonala stamceller som utgångsmaterial för att få fram till exempel nervstamceller, insulinproducerande celler eller hjärtstamceller för transplantationer är att en del mycket omogna celler skulle kunna slinka med och orsaka tumörer.
– Vi såg dock inga tecken alls på någon tumörutveckling eller funktionsstörning hos de transplanterade mössen. Som vi hade hoppats utvecklades de transplanterade stamcellerna enbart till olika typer av celler som är specifika för nervsystemet, säger Elena Kozlova.