Maria Sjölund har just kommit hem till Svartbäcken från jobbet i Stockholm. Hon rör sig snabbt, bjuder på två sorters te och förklarar att sönerna som är 8 och 10 år kommer hem snart. Cancerbehandlingen har gjort henne stark. Hon är tryggare i sig själv numera och tacksam över livet.
– Jag vill inte sitta tyst nu. Det är min skyldighet att dela med mig av mina erfarenheter för att inge hopp till drabbade kvinnor och närstående, säger Maria Sjölund som fick sitt svåra cancerbesked sommaren 2009.
Då är hon 40 år och blir kallad till en första mammografiundersökning. Hon känner sig nervös, två av hennes åtta kvinnliga kolleger hade drabbats av bröstcancer.
Mammografin går bra och svaret visar inte på något ovanligt.
– Jag och min dåvarande man gjorde high-five när jag fick beskedet. Det var en stor lättnad, säger Maria.
Men någon månad senare känner hon en knöl ovanför höger bröst. Hon blir rädd, väldigt rädd.
– Jag är verkligen inte typen som oroar mig. Har haft cellförändringar i huden men fortsatt att sola ändå. Har nog snarast trott att jag är odödlig, säger hon och visar med fingrarna stället där knölen satt ovanför högra bröstet.
Dagen därpå bokar hon tid hos företagshälsovården och även där får hon beskedet av en läkare att det inte är något att oro sig för.
– Jag blev inte det minsta lugn utan började gråta. Kände att man inte tog mig på allvar, säger Maria som på grund av oron fick en remiss till Sophiahemmet i Stockholm.
Där blir hon undersökt av en bröstspecialist som också förklarar att med största sannolikhet är det inget att oroa sig för. Där gör hon en ny mammografiundersökning som inte heller visar något och även en ultraljudsundersökning. Den tar lång tid och läkaren är tystlåten. Allt hon får veta är att det syns en grå fläck på ultraljuden. Det görs en biopsi och med den vetskapen skickas hon hem.
– Jag var i chocktillstånd, glömde betala och irrade bort mig i kulvertarna under sjukhuset. Sen gick jag tillbaka till jobbet och skulle hålla ett föredrag men det var inte så lyckat, säger hon.
En vecka senare, fredag 11 september, är ett datum som Maria aldrig glömmer. Då ska provsvaren upp på bordet. Maria har med sig sin man som sitter kvar i väntrummet.
– När läkaren frågade om jag hade sällskap med mig förstod jag att något var på tok. Han sa att jag hade två stora tumörer i högra bröstet som sammanlagt var sju centimeter stora. Då vrålade jag bara rakt ut, säger hon.
Det blir Marias man som får ta in vad läkaren säger om kommande behandling.
– Jag förstod ingenting av vad läkaren sa och upprepade hela tiden att de måste ha blandat ihop mina provsvar med någon annans. Vi hade ju ingen cancer i släkten.
Efteråt får hon träffa en kurator men är alltför uppriven för att ta in informationen den gången också.
Två veckor senare blir Maria opererad på Akademiska sjukhuset. Kirurgen tar bort högra bröstet och 13 lymfkörtlar i armhålan. Då börjar också väntan på att få reda på om cancern spridit sig till andra delar av kroppen.
– De tre veckorna var de värsta i mitt liv.Jag funderade fram och tillbaka över hur jag skulle kunna vara en bra mamma till mina barn, om de skulle minnas mig om jag dog. Skulle jag skriva ner och berätta om vem jag var och vilka värderingar jag har. Jag ville bara sitta hemma och krama dem.
Maria och hennes man bestämmer sig för att de ska inte nämna ordet cancer för sina söner, de är bara 3 och 5 år. Det anser att ordet är så pass laddat och de har en släkting som just avlidit i cancer. Istället säger de att Maria har en sjuk tutte som doktorn opererat bort. En av sönerna frågar då om när bröstet ska växa ut igen.
– Vi har varit med om så många roliga och dråpliga situationer. Att se humorn i situationerna har hjälpt mig mycket.
Maria får cellgiftsbehandling var sjätte vecka gånger sex, vilket är maximal dosering.
– En annan dråplig situation var när jag började tappa hår. Istället för att håret skulle få falla av successivt rakade min man bort allt en kväll. Vi gjorde det ihop med barnen och de blev glada när de fick prova och leka med peruken. Det blev många frigörande skratt den kvällen, säger Maria Sjölund.
En gång bäddar hon sängen med peruken och kuddar under täcket för att det ska se ut som hon ligger där. När pojkarna kommer in och slänger sig i sängen hoppar Maria fram från en annan del av rummet.
– Det fanns de som reagerade på att vi inte nämnde ordet cancer inför våra barn. Som tyckte vi gjorde fel. Men jag tycker att det är viktigt att man gör som det känns bra för en själv och sin partner, säger Maria som insett vikten av att stå fast vid sina åsikter trots att andra tycker annorlunda.
Efter cellgiftsbehandlingen går hon igenom en lång period med strålning. För att skingra tankarna blir hon överaktiv. Men tankarna på liv och död finns kvar och för att hantera dem går hon i terapi hos psykolog. Det ger henne förklaring till varför hon förut alltid framhållit sig själv som frisk och sund. Utan att veta om det har hon tidigare sett sjukdomar som en svaghet. Konsekvensen blev att hon såg ner på sig själv när hon blev sjuk. Att upptäcka ofrivilliga värderingar i bagaget har gett henne chansen att göra sig av med dem.
Har cancern förändrat dig på andra sätt också?
– Ja, absolut. Det här är ingen snäll behandling. Man blir verkligen inte vacker men utseendet har inte funnits i min värld. Det är mer omgivningen som haft problem med det. Många har försökt peppa mig och sagt att håret kommer tillbaka och att jag kommer att se ut som förut. Det var säkert av omsorg. Medan jag upplevde det som ytligt och irrelevant. Mitt enda fokus har varit att överleva.
Märkligt nog skulle Maria Sjölund idag inte vilja vara utan den här helvetesresan.
– Jag är mig själv nu. Har fått mera integritet. Försöker inte lägga band på personliga egenskaper. Förut kunde jag vara rädd att verka på ett visst sätt och försökte dölja det. Nu är jag som jag är och har slutat hänga upp mig på småsaker. Jag tänker på vilka jag vill omge mig med och vilka jag inte vill träffa, säger hon.
Nyligen ordnade hon en tjejfest och bjöd bara personer som berört henne, några av dem kände hon knappt.
– Jag är trygg i mig själv på ett nytt sätt och skjuter inte upp saker, att vänta är inte värt det – man vet aldrig vad som händer i morgon.
Förutom att galghumorn har hjälpt henne har familjen, vänner, träning, skogspromenader och musik varit viktigt. Nu när hon avslutat antiöstrogenmedicinering och är botad från cancern har hon anmält sig till bröstcancerföreningen Kungsängsliljan i Uppsala som stödperson för andra kvinnor som har bröstcancer.
Marias erfarenhet är att omgivningen gärna berättar om släktingar eller andra som dött i cancer. Det vill hon att hennes historia ska vara en motvikt till. Hon vet att varje dag får 20 kvinnor i Sverige beskedet att de har bröstcancer och hon vill förmedla att utgången oftast blir god.