Det visar två forskargrupper, den ena ledd från Uppsala universitet, i studier som publiceras i den ledande genetiktidskriften Nature Genetics.
– Det känns oerhört tillfredsställande att ha löst gåtan varför det finns tre olika typer av brushanar med helt olika parningsbeteenden, säger professor Leif Andersson vid Uppsala universitet, som lett den ena av studierna.
De som hört talas om brushanar tänker nog i första hand på fåglar med färggranna fjäderkragar och huvudtofsar, som under leken aggressivt försvarar sina revir i kampen om honor att para sig med. Dessa så kallade suveräner är visserligen den vanligaste, men inte den enda typen av brushane.
Det finns ytterligare två typer, satelliter och faeder. Satelliter har nästan alltid vit halskrage och huvudtofs, är mindre än suveräner och låter sig domineras av dem. Faeder saknar både halskrage och huvudtofs, och är både till storlek och utseende mest lika brushonor.
– Trots vitt skilda strategier lyckas ändå alla tre typerna i slutänden att para sig och överföra sin arvsmassa från generation till generation. Men den genetiska grunden för hur skillnaderna mellan dessa typer uppkommit och upprätthålls har hittills varit en gåta, säger Leif Andersson.
Genom en genetisk kartläggning av de tre brushanetypernas hela arvsmassa har både hans egen och en annan forskargrupp nu kommit fram till en och samma lösning på gåtan. I en kromosombit, ”supergenen”, har dna-sekvensen så att säga flippat 180 grader hos satelliter och faeder jämfört med hos suveräner.
Trots att alla tre typerna av brushanar hör till en och samma fågelart är skillnaderna i dna-koden i denna kromosombit – eller inversion som den kallas på fackspråk – mellan å ena sidan independents, å andra sidan satelliter och faeder större än den genomsnittliga skillnaden i människans och schimpansens dna-kod.
– Det innebär att denna inversion måste ha uppkommit hos brushanen redan för fyra miljoner år sedan, säger Leif Andersson.
Inversioner är kända från flera djurarter, men ingen tillnärmelsevis så gammal som den hos brushanarna.
– Det står nu helt klart att satellit och faeder-formerna har utvecklats i en evolutionär process under miljontals år och att den omfattar förändringar i många olika gener, som finns inom denna ”supergen”. Det gäller bland annat förändringar i gener som påverkar regleringen av testosteron, säger Leif Andersson.