– Pappa sitter hemma ensam i lägenheten och träffar i stort sett ingen, säger Torbjörn Enström om pappan Karl-Ivar Enström som har Alzheimers sjukdom.
Tobias och hans två bröder befinner sig i samma situation som hundratusentals svenskar. En nära anhörig behöver stöd i vardagen. Den kommunala hemtjänsten gör sitt - men kontakten med olika vårdgivare blir ibland de anhöriga övermäktiga, och ofta går det ut över den egna hälsan.
– Det har gjorts forskning som visar att närståendevårdarna ofta mår sämre än dem de vårdar. Det gäller framför allt de som vårdar någon efter en stroke eller demenssjuka, säger Yngve Gustafson, som är professor och överläkare i geriatrik (äldres hälsa) i Umeå - och en stridbar debattör om den svenska äldrevården.
Hans sammanfattning av tillståndet för den svenska äldrevården är inte alls upplyftande:
– Den är på de flesta håll ganska torftig. Det finns inte tid, utrymme eller resurser för någon guldkant och det är inte så konstigt att många närstående blir besvikna när de ser att det till stor del handlar om förvaring och väldigt mycket övermedicinering.
Torbjörn Enström är gift, strax över 50, har två barn och ett jobb som innebär både långa dagar och resor. Att hålla kontakten per telefon fungerar inte om personen i andra änden har alzheimer.
Det som försvårar ytterligare är att pappa Karl-Ivar, liksom många andra med samma sjukdom, ger sig iväg på utflykter som han inte hittar hem i från och som slutar med samtal från polisen.
– Det är klart att det hela tiden finns en oro för att något ska hända honom.
Karl-Ivars sjukdom har nått ett stadium där han inte säger så mycket, han blandar ihop bröderna och det är tveksamt hur mycket han får ut av besöken, enligt Tobias.
– Det blir mest att man sitter där och pratar om samma saker varje gång. Det är faktiskt svårt att orka med i mer än en timme.
Nu har bröderna bestämt att pappan måste lämna lägenheten och få en vårdplats för demenssjuka.
– Vi står i kö och väntar och beskedet är att han ska få en plats inom tre månader. För oss gäller det att ligga på och hitta ett bra boende innan kommunen bestämmer åt oss.
Många känner säkert igen sig i Tobbes och hans bröders situation utan att det handlar om alzheimer. Barn i sena medelåldern med en mamma eller pappa på ett äldreboende, som de inte kan besöka så ofta. Orsaken kan vara ett stressigt jobb eller att man flyttat långt från föräldrarnas hemort. Värst av allt är om besöken på ett dåligt äldreboende bara ökar klumpen av dåligt samvete som ruvar i magen. Yngve Gustafson kallar det ”ett jätteproblem”, men faktum kvarstår:
– I regel är anhöriga de viktigaste personerna för de gamla. Det är deras kontakt med omvärlden och deras minnen och för demenssjuka är de närmast oersättliga.
Larmrapporter om skandaler på äldreboenden är vardagsmat, men det finns även goda exempel. Strandgården i Hallstahammars kommun utsågs förra året till Sveriges bästa äldreboende av pensionärsorganisationen SPF Seniorerna. Men även där brottas man dagligen med de här frågorna.
– Det finns undersökningar som visar att den som flyttar in på ett äldreboende ofta känner sig mer ensam. Detta trots att det finns personal dygnet runt, många medboende och folk i dagrummet. Det kan vara så att en del anhöriga känner ”å vad skönt, nu har mamma flyttat dit och jag behöver inte besöka henne lika ofta”, säger Annelie Todor som förra året var chef på Strandgården.
Ska anhöriga känna dåligt samvete när besöken inte blir av?
– Absolut inte. Så som samhället ser ut i dag har många fullt upp. Den generationen som bor på våra äldreboenden har kanske inte haft arbetspressen som finns i dag och även om det blir besvikelser när besöken inte blir av så finns det ändå någon form av acceptans. (TT)