Mosen Mirzad sitter framför körskolans datorskärm, testtiden tickar och han läser första frågan för tredje gången. Han känner igen bokstäverna, men absolut inte orden, och efter en stund ber han en vakt om hjälp.
– Jag hade råkat boka provet på tyska när jag anmälde mig på internet. Sen hade jag bara en minut per fråga, säger MosenMirzad.
Snart gör han om provet, och ett körkort kan behövas eftersom Mosen Mirzad hoppas komma in på Bolandsgymnasiets bilmekanikerutbildning i höst. I dag känner han sig hemma i Uppsala, men de första två åren här tänkte han på Afghanistan varje dag.
Samma vecka som MosenMirzad skriver teoriprov lägger Ulrika Wernesjö fram sin avhandling som handlar om hur ensamkommande flyktingungdomar skapar långvariga relationer.
– Jag ville se hur de skapar sig en tillvaro och tillhörighet i sin vardag, säger Ulrika Wernesjö.
Mosen Mirzad är inte en av dem hon intervjuat, men delar av hans berättelse känns igen i hennes forskning. Ett exempel är att ensamkommande flyktingungdomar ofta framför allt vänder sig till andra som varit i samma situation, men som varit i Sverige lite längre.
– De verkade inte se några långsiktiga relationer med de professionella vuxna som fanns omkring dem, säger Ulrika Wernesjö.
För MosenMirzad är det två äldre killar som är hans närmaste vänner.
– Om jag behöver något, låna pengar eller inte vet hur jag ska lösa ett problem, så ringer jag dem. De har bott i Sverige länge och har utbildning och erfarenhet som jag behöver, säger han.
De träffades på en afghansk nyårsfest för tre år sedan och hörs mest på telefon, men på somrarna semestrar de tillsammans.
– Vi har varit i Turkiet och på bilsemester i Holland en vecka.
Enligt Ulrika Wernesjö finns det många vuxna runt ensamkommande flyktingbarn, men ingen med föräldraansvar som stöttar i längden. MosenMirzad fick nyligen kontakt med sin familj i Afghanistan, efter tre och ett halvt år i Sverige, och nu pratar de i telefon en halvtimme varje fredag.
– Det första de sa var att jag glömt min familj, men jag har inte glömt. Det är svårt utan dem.
Han har också en morbror i Norge som han pratar med flera gånger i veckan, mest om framtiden.
– Vi pratar om hur jag ska gå vidare. Han har pluggat många år i Afghanistan och jobbade som gymnasielärare, säger MosenMirzad.
De ungdomar Ulrika Wernesjö intervjuade hade svårt att skaffa svenskfödda vänner, och de som gjorde det fick ta mycket initiativ.
– Det blir problem när flyktingen blir ansvarig för att integreras, säger hon.
MosanMirzad håller med om att det är svårt att få kontakt med svenskfödda ungdomar, men tycker att det är viktigt, bland annat för att de kan och vet saker han inte vet.
– Två, tre gånger har jag bett några killar i skolan om hjälp med en text. Nu hälsar vi i korridoren, säger han.
Något Ulrika Wernesjö kommer fram till är att ensamkommande flyktingsungdomars tillhörighet är "villkorad".
– Det handlar om hur svenskheten gränsdras, vilka som ibland får vara med, och vilka som alltid blir "invandrare", säger hon.
Det handlar om att inte bli inkluderad till hundra procent.
– De jag intervjuat säger att de får vara här, men inte riktigt. Det är subtilt, det blir inga möten, säger hon.
Hon menar att bara genom benämningen "invandrare" dras gränser upp.
– Det är inte bara en själv som gör anspråk på en identitet, utan andra som sätter epitet på en. De här ungdomarna förhåller sig till idéer om svenskhet, säger Ulrika Wernesjö.
Hur blir ens tillhörighet då mindre villkorad? Ulrika Wernesjö menar att majoritetssamhället inte tar tillräckligt ansvar.
– Det ställs mycket krav på de som kommer utifrån, men vilka krav ställs på de som kommer härifrån?
Hon menar att det handlar om hur man bemöts i vardagen, och att vi måste prata om det.
– Vi kan inte bara rikta in oss på de mest extrema rasistiska uttrycken, vi måste prata om vardagsrasismen. Den antirasistiska debatt som pågår nu är ett bra sätt att börja prata om det.