16-årige Ferdaws Mohammadalam från Afghanistan drömmer om att bli regissör. En dröm som knappast varit möjlig om han inte lyckats ta sig till Sverige som ensamkommande flyktingbarn 2012.
Här har han fått lära sig att läsa och skriva och på bara tre år i landet har han lärt sig flytande svenska.
– Jag har jobbat hårt för att lära mig språket. I början satte jag mig vid tv:n och tittade på textade program. ”Vad betyder det ordet? Vad betyder det ordet?”, så frågade jag hela tiden.
FLER ARTIKLAR OM
ENSAMKOMMANDE FLYKTINGBARN
Kostnaderna för flyktingbarn ökar
När Ferdaws kom till Sverige hade han en svår ryggskada men tack vare operationer på Akademiska sjukhuset slipper han ett liv i rullstol.
På grund av ryggskadan gick han aldrig i skolan i Afghanistan utan bara satt hemma. Han beskriver tillvaron i byn i Parwanprovinsen som oerhört tuff.
– Det var väldigt våldsamt, talibanerna gjorde som de ville med människor. Det var så farligt att inga journalister vågade åka dit.
Ferdaws berättar att talibanerna en dag förde bort hans far som var militär, men han vill inte berätta mer om det. I hans ansikte syns att händelsen är alltför smärtsam att prata om. Men det hela medförde att en vän till familjen hjälpte honom till Sverige.
I stället berättar han om sin mamma.
– Under lång tid efter att jag kom till Sverige kunde jag inte få kontakt med henne. ”Du måste hjälpa mig. Jag klarar mig inte ensam”, skrev jag i sms till henne men fick inte svar.
Efter ett år i det nya landet lyckades han till slut nå sin mamma som nu väntar på besked om hon ska få komma hit.
Ferdaws Mohammadalam lever ungefär som många andra 16-åringar i Uppsala. Han går i skolan, tränar på gym och gillar musik. Han bor sedan länge i ett familjehem, hos en kurdisk familj i Gränby.
Men längtan efter mamman skiljer honom från andra och han är beredd att flytta till Pakistan där mamman idag bor om hon inte får flytta hit.
– Jag har ofta varit ledsen eftersom jag saknat min mamma så mycket. Det skulle vem som helst vara som skiljts från sin mamma som 13-åring.
Han säger att hans liv sammantaget blivit bättre genom att han fått komma till Sverige och han är tacksam för den utbildning och sjukvård han fått.
– Men jag längtar efter min mamma jättemycket.
Ändå gör Ferdaws inte ett deprimerat intryck. Han spricker ofta upp i ett leende och säger att han kan bli vän med vem som helst.
Han tar mig in i sitt rum i familjens lägenhet. På väggen hänger en bild av artisten 2Pac som är hans stora idol.
Han spelar en låt som 2Pac skrivit till sin mor. Ferdaws kan texten utantill och sjunger med. ”I miss you mom”, lyder en rad.
– Den låten lyssnar jag på när jag saknar min mamma, 2Pacs musik gör mig glad, säger han.
Fardin Ghaderi heter pappan i familjen där Ferdaws bor. Han har arbetat många år med att få unga på rätt köl, bland annat vid Statens institutionsstyrelse.
Han betonar hur viktigt det är att de ensamkommande barnen snabbt ges tillräckligt med stöd, till exempel undervisning i svenska.
– De här barnen är en resurs för Sverige och någon har redan bekostat deras uppväxt, säger Fardin Ghaderi. För samhället är det en ren vinst att få hit dem om de skolas in på arbetsmarknaden. Men går det dåligt kan det bli en tickande bomb.
– Samtidigt ska man komma ihåg att allt inte kan mätas i pengar. Det handlar om människor som flytt för livet.