Sverige skulle ockuperas mentalt

Sverige var under 1950-80-talen utsatt för ett ockupationsförsök. DDR, Östtyskland, skulle "i tysthet erövra den svenska folksjälen", främst via kulturen och utbildningsväsendet. Den mentala ockupationen var noggrant planerad genom spionage, infiltration och propaganda. Sverige var ett "Schwerpunktsland" - ett tyngdpunktsland. Internt använde DDR krigstermer som attack, insats, strategier, inta positioner och offensiv i planerna mot Sverige, där många dock lät sig bedåras.

I professor Birgitta Almgrens nyligen utkomna bok Inte bara Stasi... får vi äntligen en möjlighet att, med hjälp av hennes gedigna vetenskapliga arbete, göra upp med förljugenhet och blåögdhet inför den kommunistiska diktaturen DDR. Efter att ha läst boken är det omöjligt att smita undan fakta - t ex att DDR 1960-1989 hade 110 000 politiska fångar.

En propagandasatsning gentemot Sverige måste ha tett sig oerhört tacksam. Tidsandan förespråkade "mental neutralitet": svenskar skulle visa öppenhet, tolerans och neutralitet genom att inte kritisera andra länders samhällssystem.
DDR valde inte Sverige för att det ansågs vara något idealland, tvärtom. Uppdraget för den noggrant programmerade kader som fick resa hit var att aldrig låta Sverige framstå som ett positivt exempel. Men det socialistiska enhetspartiet SED såg i vårt land en grogrund för ideologisk expansion. Det fanns ett klart intresse för DDR i Sverige, särskilt inom skol- och universitetsvärlden, men även inom kulturen. S-riksdagsmannen, forskaren och författaren Stellan Arvidson utgjorde förmodligen den viktigaste kontaktförmedlaren. Han var länge ordförande i Vänskapsförbundet Sverige-DDR och utnämndes av SED till professor. Enligt svenska historiker fick DDR-regimen inte i första hand stöd av svenska kommunister, utan av Stellan Arvidson (S).

Några axplock ur Almgrens bok:
- Stellan Arvidsons sambo Britta Stenholm, styrelseledamot i Vänskapsförbundet Sverige-DDR, ledde från 1973 en kom-mitté som skulle se till att svenska läromedel beskrev DDR "objektivt". "Felaktigt vinklade" texter anmäldes. Bilden av DDR skulle vara "korrekt och tillräckligt fyllig". Stenholm var expert på Skolöverstyrelsen, SÖ, och Utbildningsdepartementet, samtidigt som hon samarbetade med utbildningsministerierna i DDR.

Det ska dock framhållas att medan Olof Palme var utbildningsminister var SÖ:s överdirektör Jonas Orring förbjuden att ha kontakter med utbildningsministerierna i DDR.

I Mach's gut! för årskurs 9, lärobok i tyska utgiven av Sveriges Radios förlag, finns exempel på den "korrekta" bild som kom att dikteras: Berlinmuren kallas "fredsvall", och utgör "skydd" för att stoppa spioner från väst och hindra arbetskraft att "lockas" bort.

- Tysklektorer på svenska universitet bearbetades och DDR-lektorer tjänstgjorde i Sverige. Föreningen för Lärare i Moderna Språk, Uppsala universitets fortbildningsavdelning och SÖ var några av DDR-Kulturcentrums samarbetspartners. Svenska läroboksförfattare skickades till den marxist-leninistiska diktaturen för att få en "objektiv bild".

- Svenska kyrkan bearbetades. DDR-Kulturcentrum samarbetade med Sveriges Kyrkliga Studieförbund, och biskop Lars Carlzon var från 1987 ordförande i Förbundet Sverige-DDR.

- ABF och Folkets Hus-föreningar var ett viktigt stöd för DDR-Kulturcentrum.

-1976 lyckades DDR-Kulturcentrum få samarbetspartner på Sveriges Radio/TV. Särskilt TV2 visade intresse för dess "politiska övertygelsearbete för att förmedla sanning och väcka intresse".

- Under 70-80-talet fick DDR-Kulturcentrum i samarbetet med Vänskapsförbundet Sverige-DDR till stånd veckolånga kultursatsningar i Sverige. Kommuner finansierade programmen och ABF, riksdagsledamöter och kommunpolitiker gav officiell inramning åt programmen, tillsammans med östtyska ambassadörer.

Kulturdagarna väckte dock ont blod hos många svenskar. Insändare i lokalpressen visar att DDR-svärmeriet aldrig nådde ned bland svenska gräsrötter. Och även många av de svenskar som lockades ut på bjudresor såg nog föga mer än möjlighet till nöjen och havsbad.