Sveriges värsta medicinskandal

Andelen äldre i befolkningen ökar kraftigt när den stora fyrtiotalistgenerationen kommer upp i högre åldrar. Även om de äldre nu är betydligt piggare långt upp i åren än för någon generation sedan kommer oundvikligen den tid då de inte längre klarar sig själva. Kostnaderna för äldrevård kommer att stiga brant.
Massmedierna är nu fyllda av hemska berättelser om dementa som fått fel medicin. Uppgifter pekar på att omkring en tredjedel av Sveriges gamla dementa får medicin mot psykoser. Medicinerna har stora och direkt farliga biverkningar utan att ha någon positiv effekt. Hur är det möjligt? Den prisbelönade medicinjournalisten Karin Bojs beskriver i Dagens Nyheter läget som "Sveriges värsta medicinskandal". Det förefaller att vara en korrekt beskrivning.
Problemet har också uppmärksammats av Socialstyrelsen. Verkets generaldirektör skriver i en debattartikel i Svenska Dagbladet i går om att också hans myndighet har ett ansvar för felbehandlingen av de gamla dementa. Förutom att de drabbade lider svårt alldeles i onödan bidrar felbehandlingen till ökade kostnader för samhället. Generaldirektör Lars-Erik Holm beräknar den kostnaden till tio miljarder per år, pengar som självfallet behövs i vården. Hur kunde det gå så här?

Först är det en fråga om kunskap. Det finns otillräcklig kännedom om hur gamla reagerar på läkemedel. Här behövs mer forskning. Men det är också fråga om bristande kunskap hos läkarna. Kännedom om biverkningar har inte nått ut till alla berörda. Här har Socialstyrelsen en hel del att fundera över. Dessutom brister det i samordningen. Ingen tar helhetsansvar för patienten, olika vårdgivare ser enskilda sjukdomar och kollar inte vad andra vårdgivare har gjort. Resultatet blir inte sällan mediciner som motverkar varandra eller ger en olyckligt förstärkande effekt.
Men generaldirektör Lars-Erik Holm tror att förbättringar är på väg eftersom hälften av kommunerna och nästan alla landsting har sökt bidrag för att kunna göra fler genomgångar av hur läkemedlen används. Dessutom ska Socialstyrelsen ändra sina föreskrifter och allmänna råd. Det innebär bland annat att patienten ska ha en fast läkarkontakt i primärvårdet med ansvar för patientens alla läkemedel. Vårdgivaren har ansvar för att göra regelbundna uppföljningar med mera.
Räcker det? Att vården får mer personal är sannolikt också nödvändigt på många håll. Personlig omvårdnad visar sig ofta lugna ned oroliga dementa äldre mer framgångsrikt än mediciner. Men allt det här kostar pengar och personal. Har regering, landsting och kommuner tänkt igenom vad den ökande andelen äldre betyder i form av enormt ökade kostnader? Fyrtiotalisterna är en aktiv generation som inte kommer att nöja sig med de missförhållanden som råder i dag. Vilken standard är politikerna beredda att ge?