En tandläkare som gav vård åt en person utan personnummer kunde inte ens ta en röntgenbild. För att komma in i kameraprogrammet behövdes nämligen patientens journal. Men utan personnummer, ingen journal. En höggravid kvinna nekades först inträde till förlossningen i sin hemstad eftersom hon inte hade kontanter att betala vården med.
I sitt avhandlingsarbete har kulturgeografen Erika Sigvardsdotter vid Uppsala universitet mött en lång rad exempel på praktiska problem för de papperslösa. Och problemen, i många fall rena absurditeter enligt Erika Sigvardsdotter, uppstår i alla delar av samhället och inte bara i vården. I Sverige där personnumret är av helt avgörande betydelse är de papperslösa särskilt utsatta.
– De är närmast totalt exkluderade ur vardagen. Det handlar om allt från att inte kunna hyra film, hämta ut paket, köpa tågbiljett, hyra boende ens i andra hand, eller skaffa sig ett arbete där lönen kommer in på ett bankkonto. Ovanpå detta lever de med sin ständiga rädsla för att bli upptäckta och utvisade ur landet.
De papperslösa bor i Sverige utan uppehållstillstånd. Det är inte brottsligt och man kan inte dömas för det, men man riskerar att bli upptäckt och utvisad. Ingen vet hur många som i dag lever i Sverige utan officiell identitet, men en vanlig och grov uppskattning, som även Erika Sigvardsdotter ställer sig bakom, säger mellan 10 000 och 30 000 personer.
I sin avhandling undersöker hon dels de papperslösas formella status i svensk byråkrati, och dels hur de själva uppfattar sin situation och påverkas av att de officiellt inte finns.
– I myndigheternas värld är de en övrigtkategori. När alla andra grupper i samhället definierats är de papperslösa över. Det första man borde göra är att erkänna deras existens. I dag hanterar vi dem inte alls på nationell nivå.
Förutom de praktiska umbäranden de papperslösa tvingas leva med finns psykologiska och närmast existentiella dimensioner på vad de utsätts för. Som papperslös lever man avskuren både från sin historia och från sin framtid, i ett vakuum där risken är att man faller ned i total passivitet, menar Erika Sigvardsson.
– En beskriver sitt tillstånd som att tiden är en grå massa, som kan äta upp dig. Man blir bara sittande och riskerar att sluta som apatisk. Men man ska veta att människor reagerar olika, det finns de som klarar sig okej.
För Erika Sigvardsdotter handlar hanteringen av de papperslösa om mänskliga rättigheter. Så länge det finns stater och medborgarskap kommer det att finnas människor som är papperslösa, människor som måste kunna få en chans att överleva och leva ett drägligt liv, menar hon. Sverige har en hög svansföring när det gäller mänskliga rättigheter ute i världen. Men på hemmaplan har inte riksdagspartierna, trots statliga utredningar och en stark opinion, förmått ta beslut om rätt till vård även till de här människorna. I exempelvis Uppsala län fick en kvinna under 2008 en räkning på 63 000 kronor för ett akut kejsarsnitt, en skuld som sedan gick till Kronofogdemyndigheten.
I dag är dock Uppsala ett av de landsting som har egna riktlinjer för vård åt alla.
– I landstingsvården är man nära den praktiska verkligheten och ser de absurditeter som uppstår. Men på den nationella politiska nivån är man långt borta. Därför står det bara still, säger Erika Sigvardsdotter.