– Man måste vara ärlig mot barn och använda de rätta orden. Man ska inte säga att någon gått bort eller sover, utan säga som det är att mamma eller pappa är död. Använder man omskrivningar kan barnet luras att tro att den som är död kommer tillbaka. Döden är abstrakt för små barn och de måste få en chans att förstå vad som har hänt, säger Anna Floderus Hagberg, som är kurator och jobbar med Akademiska sjukhusets zebragrupper.
Grupperna är till för barn som har en mamma, pappa eller syskon som har dött.
– Egentligen är inte vi ledare viktiga. Poängen är att deltagarna får en chans att möta andra i samma ålder med liknande erfarenheter som de kan dela med varandra, säger förskollärare Barbro Ekendahl.
De är helt överens om att det är viktigt att prata med barn om döden. En av anledningarna är att barn behöver ord för att kunna benämna vad de känner.
– För små barn är det bäst att berätta kort och sakligt om vad som hänt. Men samtidigt inte tvinga sig på någon utan invänta barnets frågor, säger Anna Floderus Hagberg.
– Lyhördheten är också väldigt viktig. Ett litet barn kanske frågar om det blir någon utflykt, när de egentligen undrar om de kommer att få träffa mamma, säger Barbro Ekendahl.
Det är först i åtta årsåldern som barn förstår att den som har dött inte kommer tillbaka. I och med det förstår de också livets risker och att de själva är sårbara. Det kan väcka frågor.
Gemensamt för alla barn är också att de behöver en försäkran om vem som kommer att ta hand om dem efteråt när en anhörig har dött.
– Den tryggheten måste de få känna, säger Barbro Ekendahl.
Att stänga dörren och hålla barn utanför resonemang om begravning och annat rekommenderar de inte. Prata om saken när barnen är med, råder de. Barnen bör få känna sig delaktiga.
– I zebragrupperna säger deltagarna ofta att de hade velat vara mera delaktiga. Aldrig har någon sagt att de hade velat hållas mera utanför, säger Barbro Ekendahl.
Barn kan också hålla inne med sina egna känslor av hänsyn till föräldrar. När de ser att en förälder är ledsen avstår de från att sina egna frågor.
För små barnen är leken ett sätt att bearbeta sorgen. Men fastnar de i en lek som alltid har samma slut, kan det vara ett tecken på att de behöver hjälp att komma vidare.
Även de allra minsta barnen behöver få veta vad som hänt.
– De bör man ta i famnen, krama om och berätta vad som hänt. Trots att de inte förstår ord, förstår de känslor, säger Anna Floderus Hagberg.
Som vuxen ska man inte undvika att visa sina känslor för barnen. Men gärna förklara varför man är ledsen, annars kan barnet ta på sig skulden.
– Vuxna är förebilder och på så vis får barnet se att ingen går sönder av känslor även om man befinner sig i en svår kris, säger Anna Floderus Hagberg.
De två zebragruppsledarna betonar att det finns stora skillnader i hur barn i sorg reagerar. Somliga behöver prata mycket, andra inte. Att människor i barnens omgivning är oerhört viktiga, är däremot en enkel sanning. Det kan vara mor- och farföräldrar, kompisars föräldrar eller kompisar. Egentligen vem som helst som barnet litar på.