Upplever man att USA, västvärlden i allmänhet eller de gamla kolonialmakterna för en orättfärdig politik eller samarbetar med tyranner i det egna landet så är det lätt att applådera var och en som tycks sabotera eller attackera västvärlden. Sådana reaktioner var vanliga i arabländerna efter den 11 september 2001.
Snart visade det sig att al-Qaida och grupper som inspirerats av al-Qaida också attackerade muslimer med samma intensitet. Bomber detonerade inte bara i London utan också i Amman. I Irak attackerades shiamuslimer – helt logiskt eftersom al-Qaidas världsbild har sina rötter i en extrem version av sunniislam och shiiterna ses som lika farliga ”fiender till Gud” som judar och kristna. Sympatierna för al-Qaida och bin Ladin sjönk snabbt.
Att tala om ”islamisk fundamentalism” i samband med al-Qaida är inte helt träffande. I den ursprungliga islamismen fanns ett nationellt fokus och en politisk utopi som påminde om andra politiska utopier under 1900-talet. När denna utopi inte infunnit sig har en del islamister modifierat sin tidigare hållning, medan andra slagit in på den väg som den franske islamexperten Olivier Roy kallar för ”neofundamentalism” och den pakistanske journalisten Ahmed Rashid kallar ”jihadism”.
Termen motiveras av att det mångtydiga begreppet ”jihad” inom dessa grupper tolkas som en permanent individuell förpliktelse till oförsonlig kamp mot ”islams fiender” (som mycket väl kan vara andra muslimer) och tillmäts en status jämförbar med islams fem traditionella grundpelare (trosbekännelse, bön, fasta, allmosor och pilgrimsfärd till Mecka). För muslimer av andra riktningar är detta ett helt främmande sätt att resonera.
Men skillnaderna mot den traditionella fundamentalismen är mer dramatiska än så. ”Neofundamentalismen” saknar nationellt fokus - att tala om den ena eller andra nationen innebär i själva verket att man sätter något som människor konstruerat mellan individen och Gud. Terrornätverken kämpar inte mot globaliseringen utan är själva ett uttryck för den och det är fullt naturligt att många av rekryterna kommer från länder i Europa eller hittas bland nyomvända utan någon förankring alls i islams eller något muslimskt lands traditioner. Kampen är global och har, trots en del retorik om Palestina, Kashmir eller återupprättande av kalifatet, en närmast metafysisk innebörd – syftet är inte att uppnå ett verkligt politiskt mål utan att visa individens absoluta trohet mot Gud.
Att avvisa staten och nationen är bara en sida av något mer grundläggande: Allt som skapats av människor i form av filosofi, litteratur, teologi, politiska institutioner och reformförslag är irrelevant eller uttryck för människans förmåga att göra fel. Endast Gud är fullkomlig och det man behöver veta finns redan uttryckt i Koranen. Inga tolkningar behövs och religionen förvandlas i praktiken till en serie ritualer som ska bekräfta den enskildes absoluta underkastelse.
Det var därför helt logiskt att talibanerna under sin tid vid makten i Afghanistan inte lanserade några utvecklingsprojekt eller intresserade sig för befolkningens livsvillkor eller ens byggde upp några normala regeringsstrukturer. Maktutövningens syfte begränsades till att tvinga människor att exakt följa de påbud man ansåg sig hitta i Koranen, några andra ambitioner fanns inte.
Desperation över sociala missförhållanden kan förmå människor att applådera spektakulära terrordåd. Men det är inte detsamma som att terroristerna är intresserade av sociala missförhållanden.