Kritiken är i princip densamma som riktades mot henne redan som premiärminister. Men ofta är den svepande och oprecis. Den brittiska välfärdspolitiken avskaffades inte av Thatcher. Hon kanske hade velat minska dess omfång, men det skedde inte. Inte heller var det statsmakten i sig hon attackerade utan snarare den sammanväxning av stat, fack och nä-ringsliv som blivit normaltillståndet i Storbritannien under 1970-talet. Fenomenet kallas vanligen korporatism och är inte unikt brittiskt, men både Labour och Thatchers eget konservativa parti hade medverkat till dess uppkomst.
I detta avseende var Thatcher knappast en typisk konservativ utan påminde mera om en klassisk liberal av Gladstones typ. I andra avseenden var hennes reflexer dock av ett helt annat slag. Hon var en engagerad motståndare till lokalt självstyre och tycktes se människans behov enbart i ekonomiska termer, i stark kontrast till den brittiska liberala traditionen. Hennes känsla för Storbritanniens nationella värdighet var till nytta under Falklandskriget, men till skada i Europapolitiken.
Man måste förtränga mycket om förhållandena i den brittiska ekonomin under perioden före Thatcher för att inte förstå att något måste göras. Ett obestridligt kvitto på att de förändringar som associeras med hennes tid vid makten var nödvändiga är att Labourrege-ringarna under Tony Blair och Gordon Brown aldrig försökte vrida klockan tillbaka. Den ekonomiska stagnationen bröts – att Storbritannien i dag åter har stora ekonomiska problem har andra orsaker.
Men också framgångsrika politiska program har bieffekter. Många som blev arbetslösa kom aldrig tillbaka till nya jobb. Uppsvinget märktes i första hand i södra och sydöstra England och inte mycket längre norrut. Thatchers eget parti tappade nästan helt fotfästet i Skottland. Hon avsattes till sist av sina egna och inte av väljarna.
Men också en del av hyllningarna ter sig perspektivlösa. Också i sansade brittiska kommentarer återkommer påståendet att Thatcher krossade kommunismen i Östeuropa. Nog för att Thatcher var antikommunist och vägrade att låtsas annat än att systemen i den sovjetkontrollerade delen av Europa saknade all legitimitet. Men om några enskilda personer alls ska pekas ut som de som mer än de flesta satte igång den process som kulminerade 1989 så är det varken Thatcher eller Michail Gorbatjov utan kardinal Karol Wojtyla (påven Johannes Paulus II) och Lech Walesa.
I en kommentar av den konservative brittiske historikern Niall Ferguson (Financial Times 9 april) heter det också att Thatcher hade rätt om Tysklands återförening, som hon var mot. Det är märkligt att en historiker inte har starkare känsla för just den historiska processens djupare innebörd. Ingenting hade sannolikt kunnat förhindra att människorna i DDR lade ned det kommunistiska experiment de påtvingats under så lång tid för att i stället ansluta sig till det demokratiska Tyskland i väst.
Hennes inställning till Tysklands återförening hängde givetvis samman med hennes övergripande attityd till EU. Hon var för den gemensamma marknaden men mot den politiska unionen. Europa var och förblev något vid sidan av Storbritannien, en arena där britterna skulle verka för maktbalans mellan andra stater men aldrig fullt ut engagera sig själva. Respektingivande, kan man tycka, men inte desto mindre en anakronism. Storbritanniens framtid hör ihop med EU:s, men efter Thatcher har det blivit allt svårare för hennes nutida efterföljare i det konservativa partiet att erkänna detta.