– Vår studie visar helt enkelt att det inte spelar så stor roll vad man gör. Sjukskrivningens längd påverkas inte alls, säger Per Johansson på Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU.
I studien kan man se att de som fick träffa en handläggare på försäkringskassan tidigt också fick rehabiliteringsinsatser tidigare än de övriga. Men inte heller det påverkade sjukskrivningens längd.
– Men rapporten säger inte vad man skulle kunna göra bättre. Vad vi utvärderar är Försäkringskassans arbete och den arsenal av åtgärder man har till förfogande, säger Per Johansson.
Den vanliga uppfattningen hos både forskare och politiker, både i Sverige och internationellt, har varit att tidiga insatser leder till kortare sjukskrivningar. Det är också den syn som ligger till grund för hur lagstiftningen på området ser ut.
– Det kan också vara en fråga om hur man identifierar de individer som ska få insatser. Det kostar mycket att ge stöd till alla, och det kan vara mer effektivt att vänta och se. Annars kanske man gör insatser för individer där det inte ger någon effekt, säger Per Johansson.
Edward Palmer på Försäkringskassan säger att man nu får arbeta vidare för att studera effekterna av åtgärder för att minska sjukskrivningarna. Det kan också vara så att inriktningen och målet med åtgärderna kan behöva förändras.
– I vissa fall kan sjukskrivningen vara ett tecken på att det är dags att byta till något annat arbete, antingen på samma arbetsplats eller hos någon annan arbetsgivare. Då kan inte målet vara att gå tillbaka till det arbete man hade innan, säger Edward Palmer.
I studien från IFAU har man följt 15 000 sjukskrivna. Dessa delades slumpmässigt in i tre grupper där Försäkringskassans utredning av rätten till sjukpenning och behovet av rehabilitering (SASSAM) samt uppföljningsmöte lades tidigt eller sent i processen.