Ett par poliser fanns på plats, men inget ingripande skedde. En förklaring sägs vara att man ansåg sig tvungen att prioritera andra uppgifter. En annan är att man vanligen inte ingriper mot demonstrationer som saknar tillstånd, eftersom demonstrationsrätten är skyddad i grundlagen och det finns många ändamål som människor kan vilja uppmärksamma och många anledningar till att tillstånd saknas.
Som en allmän regel är detta fullt rimligt. Men metoden att uppträda hotfullt, försöka provocera fram bråk och få polisen att framstå som handlingsförlamad har, som Ola Larsmo skrev på UNT:s debattsida i torsdags, en lång tradition inom dessa grupperingar. Det är ett sätt att få medlemmarna att känna sig mer betydelsefulla än vad de är och att, om möjligt, skrämma allmänheten till passivitet.
Om en demonstration övergår i våld mot meningsmotståndare eller mellan demonstranter och åhörare så måste det självklart vara polisens uppgift att ingripa. Samtidigt är det givetvis svårt att förutse en demonstration som inte annonserats. Nu utreder polisen fyra anmälningar om misshandel, ofredande och olaga hot och man har gott om vittnesuppgifter och dessutom film- och bildmaterial att tillgå. Fortsättning följer antagligen.
Men frågan om demonstrationstillstånd eller inte handlar om betydligt mer. Varför förutsätts den som vill demonstrera över huvud taget söka tillstånd?
Det rimliga svaret är naturligtvis att det behövs för att ordningen på allmän plats ska kunna upprätthållas och för att samhällslivet i övrigt ska kunna fungera. Trafiken ska kunna komma fram. Människor ska kunna röra sig på gator och torg, komma fram till bostäder, butiker och arbetsplatser. Torgmöten, till exempel från olika politiska partier, ska inte krocka med varandra.
Just detta har också en djupare innebörd – genom att tillstånd krävs och i normalfallet också ges så skyddas samtidigt allas lika rätt att offentligt manifestera en ståndpunkt. Parti A eller opinionsgrupp B kanske får tillstånd mellan klockan 11 och 12, men måste sedan lämna plats för parti C eller opinionsgrupp D som tycker något helt annat. Ingen kan ta över gatan timmar i sträck.
Den som angrips av kritiska åhörare kan hänvisa till att demonstrationen är laglig och har polistillstånd – i gengäld förutsätts den som får tillstånd uppträda anständigt och inte göra utfall med tillhyggen mot åhörare som inte håller med.
Om polisen gör bedömningen att det finns risk för bråk i samband med en demonstration så kan man se till att ha folk i beredskap – eller ge tillstånd att demonstrera på en plats där riskerna bedöms som mindre.
Vi kan göra tankeexperimentet att tillståndskravet inte fanns. Vilken skulle följden i så fall bli? Risken är naturligtvis stor att de som uppträder mest militant, har mest hotfulla slagskämpar eller uppträder mest översittaraktigt mot andra blir de enda som i praktiken kommer att kunna eller våga demonstrera. Gatuslagsmål mellan olika militanta grupper kan ersätta den ordning där var och en kan hålla möten på lika villkor.
Just när det gäller nazistgrupper är detta perspektiv något som måste tas på största allvar. Som Ola Larsmo skrev så är aktioner av det slag som skedde i Uppsala uttryck för en medveten utmaning mot rättssamhället. Polisen ska framstå som irrelevant och den demokratiska statens våldsmonopol undermineras genom att nazistiska slagskämpar kan ge sig på misshagliga personer utan att någon vågar reagera.
Att det handlar om grupper som i det större sammanhanget är marginella ändrar inget. Vi har alla rätt till skydd mot slagskämpar på stan.