Hade mannen haft svart hår och varit yngre kanske jag hade tänkt "svartrockare". Men det är inget jag förklarar för min dotter, utan säger bara "ja, verkligen, en trollkarl på Ikea!"
Det är en stor upplevelse att se världen runt sig med barnets ögon. Extra tydlig blir skillnaden mellan ens gamla liv och det nya livet som förälder när just subkulturerna kommer på tal, eller snarare gående längs gatan. För trollkarlen var inte den första, och knappast den sista som mitt barn tänker ifrågasätta.
Längs Svartbäcksgatan kommer en rejvare med orange hår och neonkläder och jag tänker inom mig "Pippi Långstrump". På fiket sitter en gothare med vitt ansikte och svartmålade ögon ? ett spöke eller kanske troll om barnet vill. Punkarna som varje vår sitter på åbryggan och dricker folköl kan vara indianer. Borta är de kulturella koderna, identifikationsbehovet, grupptillhörigheten och musiken som är kopplad till den. Istället är världen färggrann och fylld med möjligheter till lek. Vi har ju ett slott också, perfekt för borttappade prinsessor (indietjejer med tiara) och deras prinsar (här har jag ingen bra barnbeskrivning, men indiekillar har ju väldigt tajta jeans, kanske kan funka som prins-trikåer?).
Befriande är vad det är, att slippa definiera världen utifrån märken, stilar och skor utan istället leka att saker är något annat, en del av barnens egen kultur. Enligt Wikipedia är subkulturer små grupper av människor i befolkningen som känner samhörighet inom gruppen och åtskillnad mot andra människor genom att de har samma kultursmak. Skulle inte detta kunna överföras på barn också? Barn är som en subkultur i sig, i allafall genom de vuxnas ögon. Det bekräftas än mer när jag ser tonårstjejer medjapansk goth-lolitalook på Sergels torg ? de går faktiskt runt med nallar och suger på nappar. Jag hör min dotters röst inom mig: "Titta mamma en bebis!".
Cirkeln är sluten.