Med välansat skägg, nyligen införskaffad solbränna och svarta skinnbyxor poserar han bredbent framför fotografen. Medveten om sin betydelse hotar han att ställa in alltihop om det inte blir som han vill, men det finns även utrymme för skämtsamheter.
– Som alla män är jag fåfäng, så du får gärna retuschera bort femton kilo, säger han.
Han är inte bara man. Som vit, högutbildad och vältalig tillhör Mattias Gardell Sveriges och världens mest priviligierade. Men tar man honom på orden är det något han som rasismforskare vill ändra på.
Mellan domkyrkan och Helga Trefaldighets kyrka ligger det som idag kallas Dekanhuset. Här inrättades 1922 Statens institut för rasbiologi, som med tiden blivit en av Uppsalas skamfläckar. I samma byggnad fick också Mattias Gardell i slutet på 90-talet sitt första vikariat som lektor i religionshistoria. Han pekar upp mot vindsfönstren.
– Där uppe fick jag sitta när teologen låg här. Nu är vår vision att ta tillbaka huset och öppna både ett forskningscentrum och ett museum om rasism, säger han.
”Vi” är i det här fallet Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism på Uppsala universitet, där Mattias Gardell är en av två vetenskapliga ledare. På samma sätt som Sverige var världsledande inom rasbiologi vill de vara världsledande inom rasismforskning idag.
Solbrännan kommer sig av en två månader lång vistelse i Colombia, hustrun Edda Mangas födelseland.
– Jag får allt svårare med mörker och kyla, är lite nomadisk och drar härifrån. Det är en möjlighet jag haft med jobbet, att resa och bo i många länder under långa tidsperioder.
Med den inställningen känner sig Mattias Gardell redo att lämna mötesplatsen för intervjun. Han styr stegen mot kontorsvärmen vid Engelska parken stödd av sin käpp, ett av spåren av stroken som drabbade honom för snart ett år sedan. Efter de akuta insatserna och månaderna på rehabiliteringsboende sitter sviterna fortfarande i.
– Min fru tycker jag borde ha som mål att kunna gå utan käpp, säger han, men verkar själv inte lika angelägen.
På plats i kontorsrummet återvänder Mattias Gardell till rasteorierna och fallet Nazityskland. Han ser en risk att vi i det offentliga samtalet betraktar nazister som demoner som vill illa. Då glömmer vi lätt att det handlade om en majoritet på många miljoner som samtidigt såg sig som goda hederliga medborgare.
– Den demokratiska Weimarrepubliken omvandlades till nationalsocialistisk diktatur och tog sig sedan tillbaka till demokrati, med en befolkning som till stora delar bestod av samma människor. Bakom förändringarna låg normaliseringsprocesser vars mekanismer vi behöver förstå.
För Mattias Gardell är rasism politik, ett sätt att värdera olika grupper av människor på en skala och låta det styra fördelningen av samhällets resurser. Som exempel nämner han en studie, där han och kollegorna nyligen samkört registerdata över Sveriges arbetsföra befolkning. Resultatet visade en häpnadsväckande diskriminering av afrosvenskar.
– Svarta är överrepresenterade i lågstatusyrken. För de flesta andra gäller att den som kan språket, har en bra utbildning och flyttar till en storstad får jobb med högre status och bättre lön. Men för afrosvenskar visade det sig vara precis tvärtom – minst tre års eftergymnasial utbildning medförde för dem både lägre inkomst och sämre chanser att bli chef.
Även om rasbiologin efter andra världskriget förkastades som etiskt och vetenskapligt ohållbar, menar Mattias Gardell att rasismen levt vidare genom en värdering av människor utifrån kultur, religion och etnicitet. Det liknar den allra första rasmaktordningen, som enligt honom uppstod först i slutet på 1400-talet, i samband med det moderna Spaniens tillkomst. Då delade man in människor utifrån religion och redan då handlade det om judar och muslimer.
– De tvingades konvertera, men sågs som andra klassens medborgare med sämre karriärmöjligheter även om de döpte sig. De misstänktes också vara smygjudar och smygmuslimer. Förföljelserna gick så långt att man den 11 september 1609 påbjöd utvisning eller avrättning av alla deras ättlingar.
Enligt Mattias Gardell kan omkring en miljon muslimer och ett par hundra tusen judar under en tvåårsperiod ha fördrivits ur landet. Men, precis som för Tysklands nationalsocialister, lyckades inte förintelseprojektet fullt ut.
– Folkfördrivningarna grundar sig i en idé om att den sociala harmonin blir större om vi är lika, men det bryter mot allt vi vet om människan. Samhällen har alltid byggt på heterogenitet. Alla försök att skapa enhetsstater har misslyckats hittills och de kommer sannolikt göra det igen.
Idén om att nationalstaten måste skyddas från det främmande är enligt Mattias Gardell fortfarande levande, också i Sverige. Återigen är det muslimer rädslan riktas mot, oavsett var de är födda.
– Nästan sextio procent av de muslimska församlingarna med tillgång till bönelokal har blivit utsatta för fysiska angrepp. Många av dem saknar försäkring eftersom premierna blivit så höga.
Mattias Gardell vill vara optimist och tror att det om hundra år kommer vara oproblematiskt att vara muslim och svensk. Den negativa bilden av islam är nämligen vanligast på orter där det finns få eller inga muslimer, men minskar stadigt bland ungdomar i storstäder.
– När det handlar om människor man delat dagis och skola med eller spelat i samma fotbollslag som ser man inte längre muslimer som något konstigt.
En fråga som för tillfället sysselsätter honom är varför det i många av världens länder idag finns så starka strömningar som vill värna nationalstaten. I en globaliserad värld där allt fler avgörande beslut tas på EU- och FN- nivå och i styrelser för multinationella bolag har enskilda staters betydelse i praktiken minskat.
– Vi saknar en ny vision. Vid murens fall fanns förhoppningar om en global multikulturell utopi, men den idén har kommit på skam. Samtidigt ser vi nu för första gången allt fler som tror att deras barn kommer få det sämre än tidigare generationer. Ett alternativ blir då att leta framtidsdrömmar i det förflutna.
Som rasismforskare hamnar han lätt i skottgluggen för kontroverser.
– Vissa ser mig som en islamistälskare som förrått mitt land och min ras och det innebär förstås en risk. I min forskning räcker det inte att logga in på hemsidor. Jag ger mig ut i fält och pratar med människor för att förstå. Det gör att jag också får mycket hot.
Men skyddad identitet är inget för Mattias Gardell. Adressen hittar man med en knapptryckning och han lämnar generöst ut både portkod och telefonnummer.
– Eftersom risken blir ännu större om andra får formulera vad jag tycker har jag valt att vara så öppen jag kan.
Ett kurrande från professorsmagen påminner om att vi passerat lunchdags. Mattias Gardell provar 16:8-dieten för att få bort lite av de extra kilon som medicinerna efter stroken orsakat. Till de sexton timmarnas fasta har redan lagts ytterligare nästan en halv och det är hög tid att hugga in på den medhavda salladen.
