Föräldrar som adopterat har all tid i världen för sitt barn. Tillökning i familjen tär inte på relationen, barn för snarare föräldrarna närmare varandra och vardagslivet kretsar främst kring barnens behov.
Den här beskrivningen gör socialtjänsten i sina rapporter till ursprungsländerna när svenska adoptivföräldrar ansöker om att få adoptera ytterligare ett barn.
Eftersom beskrivningarna dels stämmer överens med tidigare studier av idealbilden av föräldraskap, dels kan ses som en motivering till varför föräldrarna ska få adoptera igen, ger de en bild av hur vi i Sverige ser på det goda föräldraskapet.
Det menar Cecilia Lindgren, universitetslektor vid tema Barn, Linköpings universitet, som i en ny studie detaljgranskat ett trettiotal socialtjänstrapporter.
Hon är dock noga med att poängtera att hennes studie inte handlar om hur dessa föräldrar är i verkligheten.
– Jag har ju inte undersökt hur deras liv ser ut, utan det här visar snarare just vilken bild vi vill förmedla till barnens ursprungsländer. Normen är att föräldrar ska vara väldigt engagerade i sina barn.
Hur påverkar den här bilden den enskilda föräldern?
– Pratar man med föräldrar säger de ofta att de vill ha det så här, men att de kan känna att de inte räcker till, så det är klart att det finns en risk att det skapar en känsla av otillräcklighet.
Studien är en del av ett större forskningsarbete om adoptivfamiljer som Cecilia Lindgren genomför med en kollega.
– I forskning kring just föräldraskap blir adoptivfamiljer extra intressanta att studera eftersom föräldraskapet verkligen ställs på sin spets.
Om adoptivföräldrar är annorlunda än andra föräldrar är dock inget hon kommit fram till i sin forskning.
– Men det är klart att den omfattande utredningsprocessen som de har gått igenom kan prägla dem när de väl blir föräldrar. Och i rapporterna lyfts det ofta fram att det här med att bli förälder är det bästa som hänt dem. Så kan det förstås vara för alla, men det kanske blir extra stort för den som har haft så lång väntan, säger hon.