Det är inte många år sedan Ulf Zetterström levde ett obehindrat liv som vaktmästare på Stadsbiblioteket. Men en vårdag 2003 förändrades allt.
– Det enda jag minns själv var att jag fick ont i ryggen och svårt att andas.
Av kamrater har han i efterhand fått veta att de fann honom nere i S:t Per-garaget där han stod och försökte hämta luft. Den då 57-årige Ulf Zetterström var alldeles vit i ansiktet men kunde själv ringa efter en ambulans. När ambulansen väl kom till jobbet hade han ändrat sig.
– Jag skulle ju hämta äldsta grabben som hade en fotbollsträning vid Diöshallen. Men ambulansföraren tyckte att jag skulle åka med upp till Ackis först.
Det var tur att han åkte med. En bristning i kroppspulsådern var orsaken till den elva timmars operation som följde. Ulf Zetterström minns uppvaknandet då sjuksköterskan frågade honom hur han mår.
– Bra, men jag ser ingenting, sa jag.
Ulf Zetterström förblev inskriven på sjukhuset fram till sommaren. Sedan följde en resa av rehabilitering och arbetsträning. Det dröjde länge innan Ulf Zetterström förstod att hans synskada var permanent.
– Jag är väl optimistiskt lagd ändå. Jag blev inte så förtvivlad. Jag tänkte att synen kommer nog tillbaka, men läkarna sa att det kommer den aldrig att göra för proppen har förstört synnerven. En läkare sa att det var det pris jag fick betala för att överleva.
När UNT träffar honom har han ledsagaren Ronny Jönsson med sig. Ronny har gått en särskild utbildning i ledsagning av synskadade och blinda och är anställd av Uppsala kommun. Ronny blev tidigt ledsagare åt Ulf och det märks att de trivs tillsammans.
– Vi har jättemycket att prata om. Det är intressant att diskutera hur olika vi kan ha upplevt till exempel en politikerdebatt, jag som seende och han som hörande, säger Ronny.
Ulf Zetterström har ibland undrat varför han överlevde. Men överlag har han funnit sig till rätta med ledarhund, ledsagare, vit käpp, punktskrift och allt annat som synskadan kräver. Han saknar cykelturerna, jobbet, bilkörningen och att bläddra i UNT på morgnarna. Han känner lukten av böcker men saknar att läsa dem, även om han tycker att talböcker är en räddning för synskadade. I viss mån tycker han att kontakterna med andra människor förändrats. Det går ju inte längre att spontant vinka till någon bekant på andra sidan gatan.
En del tycker att han ser grinig ut där han går, men så ser han ut bara för att han koncentrerar sig. Jobbigast är allt ljud från omgivningen, säger Ulf när vi slår oss ner utanför antikvariat Röda rummet på Dragarbrunnsgatan där gatuarbete pågår.
– Nu är det någon traktor som håller på där borta. Det hörs hela tiden för mig, men som seende kunde jag tänka bort det där. Med hjälp av ögonen har man ”riktmärken” för sin hörsel. Det har jag inte längre, så när en motor vrålar eller någon skriker till på gatan så hoppar jag högt.
– Du har bättre hörsel än vad jag har, inflikar Ronny som sitter bredvid.
Han menar att man med både syn och hörsel i behåll lätt blir mindre uppmärksam på till exempel allt ljud i omgivningen; ibland slår man dövörat till.
Ulf Zetterström uttrycker fortfarande att han ”ser på tv” och ”vi ses”. Det tänker han fortsätta säga. Trots att han inte längre ser samhället så lever han mitt i det.
– En del har sagt till mig att de förstår mig för att de själva provat på att gå medan de blundar, men det är inte samma sak. Då kan man ändå titta lite när man måste.
När man drabbas så här, då inser man verkligen saker, resonerar han medan några gatuarbetare lägger sten.
– Ta bara det här med att sätta sig i en bil och att hitta dörren. Man blir fruktansvärt beroende av andra. Att inte kunna vara fullt aktiv tror jag är det värsta. Men det tror jag att det är oavsett om man är döv, blind eller sitter i rullstol.
Hur kan folk utan handikapp få mer insikt om hur det är att ha ett handikapp?
– Genom att prata om det. De får gärna prata med mig.