Ungdomens musik ofta bäst
Den bästa musiken gjordes förr. En rätt spridd uppfattning. Men hur kommer det sig att så många fastnar i musiken som de upplevde under sin uppväxt?
Den musik som betydde mest under barndoms- och ungdomsåren hänger ofta kvar. På bilderna ungdomshjältar från olika tider: The Beatles, Depeche Mode, Nina Simone, Abbas Agnetha Fältskog och Metallicas James Hetfield.
Foto: Scanpix
- Den musik som man lyssnade på genom sin uppväxt, blir ett slags musikaliskt rättesnöre för vad som är god musik, säger Lars Lilliestam, Göteborgsprofessor i musikvetenskap, och som forskar på hur vi använder musik i vår vardag.
När Bruce Springsteen kom till Stockholms stadion i somras bestod inte publiken av jeansklädda ungdomar. Där trängdes en äldre, svensk medelklass i färgglada jackor. Precis som på sommarens U2-konserter i Göteborg var de gråhåriga svårräknat många.
- Populärkulturen har blivit fin och populärmusiken anses numera som riktig musik. Då kan vuxna hålla kvar vid den i stället för att lyssna på dragspel, säger Mats Trondman, professor i musiksociologi, Växjö universitet.
På nätet skriver bloggaren Kulturtant: "Jag älskar gubbrock! Gubbrock är förlängningen av den musik som ungdomar lyssnade på under 60- och 70-talet".
Inte riktigt likadant reagerar 26-årig bloggaren Kajsadara: "... också jag blir orolig och undrar om jag blivit en av dem som fastnat i sin ungdoms musikstil. Men jag kan inte låta bli"
Nog för att somlig musik tål att gå i repris. Men hur har skåpmat kommit att bli så hyllad, ja till och med något att stoltsera med? Vill folk inte utveckla sin musiksmak?
Frågan har funnits i mitt huvud sedan jag insåg att när bekanta drar i gång en musikquiz, förväntas man alltid kunna en massa om låtar med 20-30 år på nacken. Annars är man en musikalisk analfabet.
Lars Lilliestam drar paralleller till politiken, att människor tenderar att behålla den politiska färg som de fick under uppväxten. Och det beror på att tonåren, inte minst den sena, är en betydelsefull period för hur vi formas som individer.
Men det stämmer väl inte - folk läser andra böcker än de gjorde som tonåringar och ser andra filmer?
- Ja, men jag tror ingen kulturyttring är så stark förknippad med att skapa identitet som musiken. Musiken är kraftfullare än de andra. Den är inte verbal utan går rakt in i kroppen. Man grips av musik och den är lättillgänglig, säger Lars Lilliestam.
Växjöprofessorn Mats Trondman är inne på samma spår.
- Kroppen minns musiken, kroppen blir varm inombords, den gråter, den skrattar och vill ringa en kompis och berätta om upplevelsen.
Under uppväxten är musiken stor, starkt och viktig inte minst genom att den bekräftar känslor eller får den som lyssnar att känna sig mindre ensam. Sen avtar intresset i takt med att människor bildar familj och får tidsbrist. Men därefter kommer den tillbaka i medelåldern och uppåt.
Men varför vill vuxna inte hänga med i ny musik?
- Det kan man undra. Vi har intervjuat människor i åldrarna 20 till 90 år och en sak är påfallande lika. Alla pratar om den musik som de lyssnade på i sin barn- och ungdomstid och vad den betytt för dem, hur den blivit deras följeslagare, säger Lars Lilliestam.
Som svar på frågan säger han att ungdomen är den tid då människan är mycket formbar och nyfiken. Men att de egenskaperna tenderar att avta med åren.
Mats Trondman, som studerar ungdomskultur, pekar på att vi lever i ett ungdomsfixerat samhälle.
- Barn vill vara ungdomar, ungdomar vill vara ungdomar, unga vuxna vill vara ungdomar, och medelålders och även äldre vill vara ungdomliga, säger Mats Trondman.
Den som var punkare under sin uppväxt kan fortsätta lyssna på The Clash men behöver inte vara punkigt klädd längre. Valet av musik räcker som stilmarkör.
Ungdomstidens musik har blir inne och högsta status är att kunna säga att man var på Bruce Springsteens konsert i Stockholm 1975 eller såg Beatles i Stockholm 1963.
Aha, det handlar alltså om nostalgi?
- Tja, det brukar man ju säga. Visst skvallrar texter både om världsbild och tidsanda, men nostalgifaktorn ska inte överdrivas, säger Lars Lilliestam, men erkänner att vissa låtar kan få honom att känna doften av sitt pojkrum.
Mats Trondman däremot menar att minnena som väcks till liv spelar roll.
- Genom musiken kan du minnas den du var som ung, och vem du fortfarande är.
Vad får då människor att utveckla sin musiksmak?
Jo, i samband med att något annat i livet förändras, det kan vara en flytt, att skaffa en ny flick- eller pojkvän, att påbörja en utbildning eller liknande, då brukar även musiksmaken förändras
- Ofta är det något som bara händer helt plötsligt, påpekar Lars Lilliestam.
Fast riktigt så slumpmässigt är det inte heller. Utbildningsnivå och klasstillhörighet är annat som spelar in när det gäller musiktycke och smak. Till viss del går även musiksmak i arv. Då är vi tillbaka till hur uppväxten påverkar smaken.
- Musik är som vårt modersmål, har man en gång lärt sig ett språk så förstår man dess nyanser, rytmik och klanger. Den som är uppvuxen med fyrtakt, kan tycka att sju-eller niotakt låter konstigt.
Lars Lilliestam är övertygad om väldigt många håller fast vid sin uppväxts musik. Men han tycker det är intressant att en massa människor beter sig precis tvärs emot resultaten undersökningar. Som den nypensionerade mannen som mest av allt gillar techno och 15-åringar som går på Dylan-konserter.
Så jobbar vi med nyheter