Även om många nog hade hoppat att för första gången på mer än 50 år se en kvinna bland fysikpristagarna har jag svårt att tro att någon ska ifrågasätta valet av Kajita och McDonald.
Neutriner är fascinerande. De är universums näst vanligaste, men mest gäckande partiklar. Bara under den korta tid som du läst texten så här långt har många, många tusentals miljarder neutriner strömmat genom din kropp utan att du märkt det. När du dör kommer bara en eller två av denna ofattbart enorma mängd neutriner att ha kolliderat med någon atomkärna på vägen genom din kropp.
När Kajitas och McDonalds visade att dessa mer än extremt gäckande och svårfångade partiklar under sin framfart så att säga ändrar identitet och måste ha massa var det en ren grundforskningsupptäckt. Även om det spekuleras om att den på sikt kommer att få en rad tillämpningar kan det väl i dag räcka med att den "bara" bidrar till att öka mänsklighetens kunskaper om hur allt ytterst hänger ihop.
Kajita och Mc Donald gjorde sina Nobelprisbelönade upptäckter när de med hjälp av jättelika vattendetektorer studerade hur neutriner från atmosfären respektive solen beter sig.
I en kubikkilometerstor isdetektor på Sydpolen letar forskare från bland annat Uppsala universitet spår efter neutriner som bildats ännu längre ut i rymden, utanför vårt egen solsystem. Det finns stopra förväntningar på att fortsatt neutrinoforskning ska ge svar på åtskilliga frågor om svarta hål, supernovor, pulsarer och andra märkligheter.