Uppriktigt sagt: Om könsdiskriminering vid universiteten

Det är väl fint att landets högskolor försöker jämna ut könsobalanser på sina program. Men var fanns den omtanken när sammansättningen var den omvända, när männen var i majoritet och kvinnorna i minoritet? Och kan en fin tanke ursäkta vilka metoder som helst, helgar verkligen ändamålen medlen?

Gunnar Strömmer vid Centrum för rättvisa (CFR) vet vad han tycker: "Frågan är om det är rimligt att automatiskt diskriminera tusentals sökande för att uppnå jämställdhet på utbildningarna, det tycker inte jag."
Men i en rapport presenterad i går visar CFR att just det sker vid en majoritet av landets högskolor och universitet. När man har granskat programantagningarna till högskolan har man hittat nästan 8 000 fall där den sökandes kön, inte meriter, har varit utslagsgivande.
För Uppsala universitet och SLU är siffrorna 361 respektive 222. Och enligt likabehandlingslagen är det diskriminering, alldeles oavsett lärosätenas goda avsikter. Eftersom en majoritet av studenterna är kvinnor drabbas de hårdast: nio av tio fall av berör kvinnliga ansökningar.

Att sträva efter ökad jämställdhet är en självklarhet, människor måste ses som individer, inte som del i ett kollektiv. Men att då som Uppsala universitet och SLU ge förtur efter kön är att göra tvärtom. Och det, om något, är att göra jämställdheten en otjänst.