ââPrecis efter kĂ€ndes det som om staden var sjuk. KĂ€nslan har lĂ€ttats upp nu, men folk Ă€r arga och vĂ€ldigt illa berörda, sĂ€ger Anna Henriksson frĂ„n Uppsala som bor och jobbar i Oslo just nu.
NÀr bomben smÀllde i regeringskvarteret klockan 15.26 fredagen den 22 juli befann hon sig tillsammans med tvÄ kolleger pÄ kontoret pÄ hotellet dÀr hon jobbar, bara tre kvarter bort.
ââVi kĂ€nde en kraftig duns och hörde en stark smĂ€ll. Vi kollade ut genom fönstret och sĂ„g en massa folk springa ut ur huset. Vi sitter pĂ„ tredje vĂ„ningen sĂ„ vi sprang ner och ut men kunde dĂ„ se att det inte hade hĂ€nt nĂ„got hĂ€r, sĂ€ger hon.
Folk ute pÄ gatan sprang förbi och skrek att det var en bomb och nÄgon sökte snabbt upp nyheten pÄ nÀtet via telefonen.
ââDet var jĂ€tteobehagligt. Den enda informationen vi fick var att man misstĂ€nkte terror och eventuellt fler bomber. DĂ„ blir man naturligtvis vĂ€ldigt rĂ€dd och jag tĂ€nkte att var ska det smĂ€lla hĂ€rnĂ€st?
PÄ hÄll sÄg hon de stora husen vars fönster gapade tomma, dÀr varenda ruta hade blÄsts ut. Det var fullt kaos och folk sprang fram och tillbaka utan nÄgot egentligt mÄl.
ââFörst dĂ„ fick jag mig en bild av verkligheten, av vad som egentligen hade hĂ€nt. DĂ„ insĂ„g jag att jag hade varit sĂ„ nĂ€ra, sĂ€ger hon.
Anna Henriksson bor i ett kollektiv med nÄgra vÀnner i en lÀgenhet pÄ andra sidan stan. Polisen uppmanade invÄnarna att lÀmna centrum, och dÄ försökte hon ta sig hem snabbast möjligt. Men all kollektivtrafik lÄg nere och pÄ grund av avspÀrrningarna fick hon promenera en lÄng omvÀg hem.
ââDet kom bara fler och fler ambulanser och brandbilar. Jag tittade vart de Ă„kte och fick för mig att de började Ă„ka Ă„t ett annat hĂ„ll och tĂ€nkte att det mĂ„ste vara fler bomber, sĂ€ger hon.
Det blev inte mycket sömn den natten. Hon hörde sirener frÄn centrum och mardrömmarna avlöste varandra. NÀr hon nÀsta morgon vaknade upp gjorde hon det till det första beskedet om över 80 döda.
ââDĂ„ var det inte samma kĂ€nsla av rĂ€dsla, det var mer bedrövelse. Det var sĂ„ otroligt svĂ„rt att förstĂ„ vad som hade hĂ€nt, en sĂ„dan konstig kĂ€nsla, sĂ€ger hon.
Under veckorna jobbar Anna Henriksson vanligtvis pÄ hotellets kontor, men just den hÀr lördagen skulle hon hoppa in i receptionen och ta hand om gÀsterna. PÄ vÀg till jobbet lite mindre Àn ett dygn senare möttes hon av en spökstad.
ââDet var inte mĂ„nga ute, en vĂ€ldigt konstig kĂ€nsla. Jag mötte mĂ€nniskor som grĂ€t öppet pĂ„ gatorna.
Mitt emot hotellet ligger Oslos akutmottagning. PÄ fredagskvÀllen, efter att hon gÄtt hem, blev hotellet dÀrför en samlingsplats för anhöriga och pÄ lördagen bokades flera överlevande in frÄn AUF:s lÀger pÄ Utöya. MÄnga gÀster ringde och bokade av, samtidigt som det vÀllde in nya bokningar frÄn journalister som skulle bevaka förödelserna pÄ plats.
ââEn sĂ„dan hĂ€r gĂ„ng blir man mött av gĂ€sterna pĂ„ ett annat sĂ€tt, man pratar om samma grejer och man blir personligare. Alla ville veta var man sjĂ€lv befann sig och om man kĂ€nner nĂ„gon drabbad. Det var ett speciellt pass, sĂ€ger Anna Henriksson.
Hon berÀttar att Osloborna blivit mer öppna och mer sammanfogade sedan dÄden. Alla pratar med varandra och kÀnner medlidande. Under veckan har manifestationer Àgt rum och tusentals Oslobor och besökare har lagt blommor pÄ olika platser, nÄgot som stÀndigt pÄminner om vad som har hÀnt.
Den hÀr sommaren var hennes fjÀrde i Oslo och pÄ hotellet. Om Anna Henriksson tÀnker ÄtervÀnda ÄterstÄr att se, men det som har hÀnt har inte förÀndrat hennes syn pÄ staden.
ââJag kĂ€nner mig hemma hĂ€r, det Ă€r mer att man blir upprörd och ledsen. Att det gĂ„r frĂ„n det lugna lilla Oslo till att nĂ„gon kommer och rör om. Men det har inte pĂ„verkat min kĂ€nsla för staden. Oslo Ă€r alltid Oslo och jag kommer alltid att trivas hĂ€r.