Tamkaniner är resultatet av förändringar i vilda kaniners beteende. Bakom ligger förändringar i gener som påverkar hjärnan och nervsystemet. Det visar Uppsalaforskare i en studie som i dag publiceras i den välrenommerade tidskriften Science.
– En vild kanin förvinner blixtsnabbt ner i hålor när den jagas, men det är ohanterligt med en så skräckslagen tamkanin, säger Leif Andersson, professor på institutionen för medicinsk biokemi och mikrobiologi vid Uppsala universitet.
En tidigare teori om hur tamdjurs egenskaper avlats fram har gått ut på att vissa gener inaktiverats hos tama djur.
– Våra resultat talar starkt emot den hypotesen, säger Leif Andersson.
I stället handlar det främst om att vissa geners uttryck har "skruvats upp", eller ner.
– Om man kombinerar många sådana förändringar i geners reglering så kan man få förändringar i beteendet.
Framförallt gäller det regleringen som har att göra med hjärnans utveckling.
– Vi har definitivt gjort dem mer stresståliga.
Uppsalaforskarna har också konstaterat att kaniner har extremt stor genetisk variation.
– Kaniner har kunnat anpassa sig till fler olika miljöer. I Australiens öken har de konkurrerat ut kängurur som funnits där i miljontals år. De har ungefär tio gånger så stor variation som människor.
Variationen gör det också möjligt att avla fram andra egenskaper.
– Man skulle kunna få argsintare kaniner, eller för köttproduktion. Men vingar blir svårt kanske, säger Leif Andersson.
Domesticeringen av kaniner inleddes av franska munkar på 600-talet.