Svar just nu
– SD har gått fram i varje val. Man fångar nu upp mycket bredare väljargrupper än tidigare, och har många väljare även i de delar av landet där man tidigare var svaga. Att SD kan bli landets största parti är jag helt övertygad om.
Det säger Li Bennich-Björkman, professor i statskunskap vid Uppsala universitet. I rapporten Snabbtänkt, en rapport med eftervalsanalyser skrivna av ett stort antal forskare, förde hon fram tesen att SD mycket väl kan ta över S position i svensk politik.
Hur stort kan SD bli?
– Det är naturligtvis omöjligt att svara på. Men SD är i dag ett parti med stor makt, som uppenbarligen lyckats i förhandlingarna med den nya regeringen. Det kommer att tala till deras fördel inför nästa val, om det inte sjabblas bort på något sätt.
Är det en fördel eller nackdel för SD att sitta utanför regeringen?
– En fördel. Nu har de inflytande och är väldigt nära regeringen, men slipper ta ansvar. Men de kommer inte vilja stå utanför regeringar i evighet.
SD fick 20,5 procent i valet i år. Partiets systerparti på andra sidan sundet, Dansk Folkeparti, fick 2015 drygt 21 procent – men har nu rasat till drygt 2 procent. Men Li Bennich-Björkman menar att SD är mindre nischade och mer långsiktiga än Dansk Folkeparti.
– För att bli riktigt stora måste man tänka bredare, precis som S gjorde en gång i tiden, och det gör SD. Man har successivt byggt upp partiet och förknippas inte längre med enbart en fråga – migration – utan täcker alla områden. SD har också organiserat sig starkt på basplanet och breddar sig nu i att man tänker i termer av nya väljargrupper.
Vilka väljare?
– Bland annat locka fler kvinnor, vilket man gör dels genom att se till att lyfta fram fler kvinnor som företrädare och dels genom att trycka på den välfärdsprofil som man har.
Vad talar mot att SD bli störst?
– Socialdemokraterna. S har fortfarande trovärdighet – de gick ju också framåt i valet. Men vad gäller frågor om migration och lag och ordning har SD större trovärdighet än något annat parti eftersom alla andra partier tidigare gått i en och samma riktning. Och de här frågorna kommer att vara fortsatt väldigt väsentliga eftersom vi har så stora problem i Sverige.
I Uppsala har SD alltid haft lägre stöd än i riket i stort. I årets riksdagsval röstade 13 procent i Uppsala kommun på partiet – klart lägre än vad SD fick nationellt.
– Tittar man på universitetsorter har inte SD samma stöd. Det är inte så konstigt, för universitetsanställda – som är en stor grupp – har en klar lutning åt det liberala hållet och även svagt åt vänster.
Skulle SD kunna bli starka även bland universitetsanställda?
– Det är osannolikt. Normerna är väldigt starka inom den här gruppen. Inom många andra skikt i samhället har stigmatiseringen av SD brutits ned, men inte bland universitetsanställda. Däremot finns inte riktigt samma motstånd bland alla högutbildade.
SD är i regel starkast på landsbygden. I flera valdistrikt på Uppsalas landsbygd har partiet över 30 procent, medan man i studentkvarteren får omkring 4 procent. Att SD lockar fler på landet – trots att det inte är där som integrationsproblem märks mest – är inte så konstigt, menar Li Bennich-Björkman.
– Det var där partiet startade. I städerna är folk vanligen lite mer kosmopolitiska och liberalt sinnade, både för att man lever i miljöer där mångfalden är stor och för att man sökt sig dit.
SD ökade i årets val i alla väljargrupper – och bland förstagångsväljarna nästan fördubblade man sitt stöd jämfört med 2018: från 12 till 22 procent.
– Vi vet ju att många unga lever i miljöer – i skolor eller när man är ute på kvällarna – där man konfronteras med frågor om integration och kriminalitet och att man kan känna sig ganska utsatt. Till skillnad från medelklassens vuxna, som ofta befinner sig långt bort från det.
Li Bennich-Björkman anser att såväl forskare som journalister inte skött sitt jobb vad gäller SD. Det borde inte råda så stor förvåning över partiets framgångar, menar hon.
– Man har inte varit intresserad av vad andra grupper tänker. Och inte velat att SD ska bli stora. Men om man ska förstå mänskligt beteende inklusive politik får man inte blanda in önsketänkande. Både journalistik och forskning ska vara analys, inte åsiktsproduktion.