Säg Uppsala och de flesta svenskar tänker på spränglärda professorer, svirande studenter och tentaångest. Att universitetet utgör en sådan stor del av Uppsalas identitet märks inte minst inom filmen, en konstnärlig genre som med nödvändighet måste förenkla, renodla och schablonisera för att över huvud taget fungera.
Uppsala duger helt enkelt inte som skådeplats för någon mustig arbetarskildring. I stället får vi allt som oftast se frackklädda 20-åringar som går runt med näsan i vädret och refererar till antikens filosofer på välartikulerad rikssvenska.
Den första kända spelfilmen som spelades in i Uppsala hade ett tydligt sådant studenttema. September 1910 hade Kandidat Synnerstedts misslyckade vigg premiär på dåvarande Uppsala-biografen vid Drottninggatan 14. Det var en lättsam fars med undertiteln Svartmålning ur Uppsalalifvet. Filmen handlade om en docent som viggade (lånade pengar) för att ta sig till Flottsund där hans käresta Olga väntade.
Redan året därpå kom nästa Uppsalaskildring på film, Studentväxeln eller Fredagen den 13:e. Studentväxeln var ett invecklat banklån och dåtidens motsvarighet till dagens studielån. Tidningen Upsalas recensent upprördes över filmens slippriga tema:
”Att det är illa utfört förlåtes gärna, men att motivet till detsamma är hämtat från studentlifvets skuggsidor, fylleri, växlar och lösa kvinnor, är oförsvarligt.”
Tyvärr finns ingen av dessa studentspexfilmer bevarade. Det enda filmhistorikerna har att gå på är de nedskrivna referaten.
Den äldsta Uppsalafilmen som faktiskt fortfarande går att se heter Carolina Rediviva, regisserad av Ivan Hedqvist 1920. Dramat kretsar kring ett ”oäkta” barn som hittas på Västgöta nations trappa. Flickan adopteras av en professorsfamilj som ger henne namnet Carolina Rediviva.
Även denna gång utspelar sig handlingen i klassiska Uppsalamiljöer, universitetet, Carolinabacken och de gamla studentkvarteren Olympen och Imperfektum.
Den regissör som, vid sidan av Ingmar Bergman, verkligen satte Uppsala på filmkartan under 1900-talet var Arne Mattsson. Under sin långa karriär spelade han in inte mindre än tolv spelfilmer i Uppsalamiljöer.
Den 19 juli 1948 placerade han en rökbomb i korsningen Dragarbrunnsgatan – Klostergatan, något som lockade så stora skaror nyfikna att polisen fick gå in och skingra massorna. Det skedde under inspelningen av den akademiska thrillern Farlig vår och en scen där ”en farbror i bonjour stegade gatan fram med en söt dam strax framför sig”.
När UNT:s filmrecensent Pir Ramek fick se resultatet konstaterade han att han var så trött på ”Upsalaromantiken”, ”den studentikosa jargongen”, ”gaskiga kandidater” och ”den förlegade gluntromantiken”.
Under 1960-talet blev Uppsalasonen Arne Mattsson utfryst av det svenska kulturetablissemanget eftersom han vägrade att inlemma sig i det rådande politiska klimatet. Han flydde landet och producerade i stället ett antal tveksamma filmer i USA, bland annat b-skräckisen Mask of murder vars exteriörscener spelades in i Uppsala vintern 1985.
I likhet med de nuvarande inspelningarna på Drottninggatan så var det inte alls meningen att handlingen skulle äga rum i Uppsala utan i en fiktiv, kanadensisk småstad vid namn Nelson. Kalmar nationshus fick därför tjäna som polisstation och Café Uroxen skulle föreställa en porrklubb där en galen seriemördare skar halsen av unga flickor.
Inspelningarna gick relativt obemärkt förbi den gången. Desto större uppståndelse blev det när självaste Brigitte Bardot dök upp i Uppsala hösten 1973, under inspelningarna av det franska dramat Om Don Juan vore kvinna.
Bardots karaktär hade rest till det sexuellt frigjorda Sverige och krogen Flustret för att förföra män. 150 studenter kallades in som statister och de stämde alla upp i en sång tillägnad den internationella sexsymbolen eftersom det råkade vara hennes 38-årsdag.
De två mest kända filmer som delvis har spelats in i Uppsala är utan tvekan Ingmar Bergmans Fanny och Alexander (1982) samt Lasse Åbergs stora filmgenombrott Repmånad (1979).
Den sistnämnda filmades till stor del på dåvarande regementet S1 (nuvarande Polacksbacken) i Uppsala och filmen ingår faktiskt i en lång rad Uppsalaskildringar där militärlivet står i centrum.
Orsakerna till att Ingmar Bergman valde att spela in sin sista långfilm i Uppsala var, precis som i fallet Millennium och Hollywood, praktiska. Den välbevarade miljön runt Domkyrkan fungerade utmärkt som fond till det historiska familjedramat. Uppsalas närhet till Stockholm hade också betydelse.
De sentimentala skälen går emellertid inte att bortse från. Fyrfaldigt oscarsbelönade Fanny och Alexander bygger till stora delar på Bergmans hågkomster från sitt liv som ung, filmintresserad parvel på Trädgårdsgatan 12 under 1920-talet.
Ett av de senaste bidragen till listan över filmer inspelade i Uppsala är långfilmen Den utvalde från 2005 med Andreas Wilson i huvudrollen. Filmen, som dömdes ut av en enig kritikerkår, handlar om ekonomistudenten Johan som söker svaret på en mordgåta i Ekonomikums korridorer.
100 år har gått sedan Kandidat Synnerstedts misslyckade vigg. Ändå tycks det alltså vara omöjligt för Uppsala att lösgöra sig från sin filmprofil som akademisk ankdamm, ungefär som Norrlands inland även i fortsättningen kommer att vara befolkat av ordkarga karaktärer med rutiga flanellskjortor, kepsar och tre nypor lössnus under läppen. Hollywoods inspelningar på Drottninggatan lär knappast ändra på det.
Filmintresserade Uppsalabor har emellertid anledning att sträcka på sig ändå. Det är som bekant bättre att vara känd för en enda sak än att inte vara känd alls.