Urban Ahlin borde vara besvärad

Konflikten har lösts så att man inte uttrycker någon åsikt alls. I stället har man försökt dra uppmärksamheten åt helt andra håll, dels genom att konstruera djupa motsättningar om Nato, dels genom att lova sådant som av goda principiella skäl aldrig brukar lovas i utrikesdeklarationer.
Utrikes- och säkerhetspolitik är tunga politiska frågor. De som sysslar med dem förväntas visa gott omdöme och en förmåga att skilja löften som man kan stå för och som betyder något från tom symbolpolitik. Det vet också Urban Ahlin (S) som ofta tippas bli utrikesminister om de rödgröna vinner valet. Ahlin var uppenbarligen själv motståndare till två ogenomtänkta löften som dök upp i den rödgröna deklarationen.

Det första gäller svenskt erkännande av Västsahara. Västsahara är en gammal spansk koloni. När Spanien lämnade efter Francodiktaturens fall annekterades området snart av Marocko och Mauretanien och den avsedda självständigheten omintetgjordes. I dag kvarstår Marocko ensamt som ockupationsmakt.
Det är lätt att känna sympati för den västsahariska saken. Annekteringen strider mot FN:s principer för avkolonisering och med all säkerhet mot befolkningens vilja. Många afrikanska länder är djupt kritiska till Marockos agerande.
Men Sverige följer väl kända och respekterade principer för vilka stater som erkänns. Det ska finnas ett territorium, en befolkning och en statsmakt som har kontroll över territoriet. Tillämpningen kan ibland diskuteras. Somaliland, som brutit sig ur den kollapsade staten Somalia skulle kunna erkännas med utgångspunkt från dessa kriterier, men har varken erkänts av Sverige eller av andra länder. Skulle Västsahara erkännas skulle det däremot innebära att man medvetet frångår kriterierna. Vill man göra det så måste man också föra ett genomtänkt resonemang om när och under vilka förhållanden den normala principen för erkännanden kan brytas. Men problemet kommenteras inte ens.

Det andra handlar om svenskt "erkännande" av folkmordet på armenier (och andra kristna grupper) i det sönderfallande Osmanska riket under första världskriget. Det är lätt att känna sympati för den armeniska saken. Men stater förväntas inte "erkänna" historiska händelser - annat än kanske om det är den egna statens handlande i det förgångna som saken gäller. Sverige som stat har inte "erkänt" andra historiska händelser heller - och hur skulle det uppfattas om riksdagen eller regeringen började utfärda deklarationer av detta slag? För varje nytt "erkännande" skulle frågorna bli fler om de händelser som inte blivit föremål för liknande uttalanden - anser Sverige att folkmordet på hereros i Namibia under den tyska kolonialmakten är påhittat? Jaså inte, men ni har ju inte gjort något uttalande om att ni erkänner att det har skett?
Problemet är inte att Sverige inte "erkänner" en välbekant historisk händelse utan det nutida Turkiets officiella hållning. Om den turkiska staten försöker förbjuda debatt om sin egen historia eller förhindra forskning om vad som hände så lever den inte upp till de krav som måste ställas på en demokrati och riskerar sina chanser att komma med i EU. Sverige bör agera både i Västsaharafrågan och i frågan om folkmordet på armenier, men inte på detta sätt.

Det var Vänsterpartiets talesman som presenterade den rödgröna utrikesdeklarationen. Urban Ahlin får väl försöka ta det som ursäkt för att distansera sig från det som han själv inte kan stå för.