Det är minus 3 och snön är decimeterdjup. Granskogen hägrar som en grönsvart ridå 100 meter bort. Solen är på väg ned och jag skyndar på stegen för att hinna innan det blir för mörkt. I ett smalt rep drar jag 15 kilo unge bakom mig. Hon sitter på pulkan och småsjunger för sig själv innesluten i en blå och rosa overall. Väl inne i skogen får hon gå för egen maskin en bit. Vi letar och letar, går fel, ramlar och reser oss ett par gånger. Till slut hittar vi den, tack vare ett gult litet band runt toppen. Vår gran.
Bonden har avverkat runtomkring och nu står den där i ensamt majestät. Eller ja, så kunglig ser den ju inte ut direkt. Den är sig inte riktigt lik, sedan i somras. Något har hänt. På ena sidan är den liksom rakad. Men den sida som vetter mot oss ser fin och tät ut. Nåja, den ska ju ändå stå i ett hörn. Och nu har jag fått löfte att ta den jag märkt ut så den får duga. Dottern sätter sig på pulkan och tittar avvaktande på mig när jag rycker fram sågen ur ryggsäcken. I samma stund som jag börjar såga, sätter hon igång att storgråta. ”Inte döda granen mamma”, hulkar hon med tårarna rinnande.
Efter att ha bedyrat att granen kommer att få vatten och kärlek när vi kommer hem ger hon med sig, stoppar nappen i munnen och väntar. Sågen är slö och hanteraren ovan. Men till slut är granuslingen bärgad. När jag vänder mig om för att placera trädet på den medhavda pulkan för att dra hem det, sover hon redan djupt.
Mammor med julgransambitioner behöver inget gym.
Nu har det gått 20 år och många olika granar har passerat revy.
Småbarnsåren, när tomten ännu fanns, var granen ett måste. Men en designers värsta mardröm, översållad som den var med allt från plastgubbar till skamfilade toarullar som året innan varit dagistillverkade smällkarameller.
Så blev de tonåringar och granen skulle vara stolt, hög och färgmatchad. Utan gran ingen jul i lägenheten på tredje våningen. Knalla runt i skog var hopplöst ute, när färdigsågade varianter kunde inköpas på stormarknadens parkering.
Och så flyttar de hemifrån, de man pyntat och fixat för. Plötsligt behövs det ingen gran alls. Man kan komma undan med en i plast på balkongen. Och det räcker med ljusslinga! Inget barrande, och när julen är över, fäller man bara in grenarna och stoppar ner den i en kartong. Visst, lite fejk, men ack så bekvämt.
Men helt och hållet kommer man ju inte undan. För plötsligt ringer telefonen och hon som en gång fick dras hem från granskogen på pulkan säger med sin lenaste röst: ”Mamma, du kan väl hjälpa mig? Kom med bilen, jag måste i väg och hämta en gran! Annars blir det ju ingen riktig jul.”