Det räcker med detta konstaterande för att se varför Italien misslyckats så kapitalt med att hantera följderna av den internationella finanskrisen. Det politiska systemet fungerar inte och nästan alla politiker har förbrukat sitt förtroende hos väljarna. Följden är att bruttonationalprodukten minskar, medan ungdomsarbetslösheten stiger mot 40 procent och statsskulden är skyhög.
Vid tiden för finanskrisen leddes landet av Silvio Berlusconis koalition av högerpartier. Berlusconis reaktion på krisen bestod i att blunda och blåneka. Men när han till sist tvingades bort genom hårt tryck från EU:s institutioner så gick det inte att bilda en politiskt förankrad ny regering. I stället utsågs den då partilöse teknokraten Mario Monti till premiärminister.
Monti började bra, men tvingades i sin tur avgå efter ett nyval som gjorde ett pajasparti lett av den professionelle clownen Beppe Grillo till ett av landets största. Efter en lång regeringskris bildades en ”stor koalition” ledd av vänsterpolitikern Enrico Letta och med stöd bland annat av avhoppare från Silvio Berlusconis parti. Också Letta började bra men störtades kuppartat i december som ordförande i Demokratiska Partiet, PD, av borgmästaren i Florens, Matteo Renzi, som nu också godkänts som ny premiärminister.
PD definieras som socialdemokratiskt men innehåller också politiker som kallar sig liberaler och kristdemokrater. Det är en av konsekvenserna av Berlusconis närvaro – den förre premiärministern är så belastad och så urskillningslös i valet av allierade att alla som står emot honom hamnar i samma läger, antingen i PD eller i någon av de mindre grupper som kommer och går i italiensk politik. Först med den grupp avhoppare från Berlusconis parti som kallar sig Centerhögern, NCD, och som stödde Letta och nu står bakom Renzi har Italien fått något som kanske kan bli början till ett seriöst parti till höger om mitten.
Renzis kupp mot partikamraten Letta har väckt reaktioner. Men han startar med höga popularitetssiffror och stora ambitioner. På 100 dagar ska det mesta ske som borde ha skett för länge sedan: En ny vallag ska göra det möjligt att skapa mer stabila majoriteter, arbetsmarknaden ska liberaliseras, den hopplöst byråkratiska offentliga administrationen ska effektiviseras, skattesystemet ska göras om.
Renzi är helt oprövad i den nationella politiken - vilket i detta sammanhang mycket väl kan vara en fördel. Italienarna förväntar sig förändringar. Men inom Renzis eget parti, liksom bland hans koalitionspartner, finns grupper som också nu kan låta egna särintressen gå före det övergripande behovet av reformer. Om Renzi i ett snabbt nyval lät väljarna visa vad de tycker så skulle kanske hans chanser att lyckas öka.