Uppenbarligen har en öm punkt berörts. Motstånd har mobiliserats, en folklig kamp för att få vara utbränd. Ordet har blivit en bild för hela sjukskrivningsdebatten.
I sig har ordet en intressant historia. Det går tillbaka på den antika temperamentslärans beskrivning av melankolikern som både invärtes och utvärtes överhettad, mörk och uttorkad. Vid 1800-talets slut fanns det i svenska studentkretsar som namn på en deprimerad sinnes-stämning, men användes främst om författare och konstnärer. "Han är utbränd utan att dock någonsin hafva brunnit för något annat än sig själf" skrev en författare bitskt om en kollega. Strindberg talar om utbrända hjärnor och utbränt blod.
Däremot användes det inte som synonym till dåtidens stora samhällsdiagnos överansträngning. Tillståndet framställdes som orsakat av modernitetens påfrestning på jaget i form av hetsiga storstadsmiljöer, ny teknik och ökade prestationskrav, ett samhälle av "gungande ångest" som producerade höga halter av stress. Ett tidigare okänt sjukdomstillstånd, neurasteni spreds epidemiskt bland bankfolk, industrifolk, ämbets- och vetenskapsmän. Nyckelsymtomen var djup trötthet, minnes- och koncentrationsrubbningar, huvudvärk, yrsel, depression och en rad fobier.
Varför dök tillståndet upp på nytt nästan exakt hundra år senare, med ett nytt namn och blixtsnabb smittoeffekt? I Sverige framstod det under slutet av 90-talet som ett hot mot en hel arbetsmarknad. Aldrig har ett sjukdomstillstånd så öppet kopplats ihop med samhället självt.
Begreppet utbrändhet nylanserades 1974 av psykoanalytikern Herbert J Freudenberger och slog igenom med Christina Maslachs Utbränd (1982). Här ges definitionen och symtomen: fysisk, mental och emotionell utmattning, empatibortfall. Tillståndet drabbade i första hand personer i människovårdande yrken som socialsekreterare, kuratorer och sjuksköterskor, alltså professioner där man i kontakt med sårbara andra dränerades på energi.
Utbränd - som en brinnande tändsticka som förkolnar. Initialt exponerades den dramatiska brännskademetaforen hårt. Några hävdade att tillståndet kunde delas in i tre stadier som motsvarade brännskadans tre grader. Det första kännetecknades av kortvarig och botbar skada. Det andra var mer smärtsamt, gav "vävnadsskador" och tog tid att läka. Det tredje skapade mycket stor smärta, svåra vävnadsskador, djup ärrbildning och krävde en mycket lång läkningsprocess.
Men här fanns ett problem, den personlighetstyp som tillståndet identifierades med: sår-bar, jagsvag, benägen för skuldkänslor. De drabbade var brinnande arbetare i människovårdande yrken. Och de var i huvudsak kvinnor.
En sjukdomsbild måste samspela med samtidens kulturella koder och hotbilder för att nå riktig framgång. Det var som om det spektakulära 80-talet, med sitt högt uppdrivna riskmedvetande, krävde spektakulära sjukdomar. Utbrändheten tycktes först inte passa in. Den slog igenom först när samhällets eliter, de högpresterande, visade sig vara offer. Men det var i sin tur inte möjligt så länge tillståndet förknippades med en jagsvag personlighetstyp av i första hand kvinnligt kön, alltså en förklaringsmodell som placerade orsaken i den otillräckliga individen. Vad som behövdes var en omfördelning av skulden. Först när denna skuld tillskrevs arbetsplatsen, en orsak utanför individen själv, blev utbrändhet en diagnos i karriären.
Utbrändhetstemat gick rakt in i en större samhällsdiagnos som pekade på allt mer ano-rektiska arbetsorganisationer där allt färre skulle göra allt mer. Folkhemska strukturer av stabilitet, trygghet och tröghet tycktes ersatta av neurotisk förändringskult och maniska företagskulturer. Individen avkrävdes ny kompetens, men också flexibilitet och självständighet. Ny teknik insisterade på hennes ständiga närvaro och uppkoppling.
Under ett kort ögonblick fick ordet utbränd en heroisk klang. Nästan som granatchock, skev psykiatrikern Finn Skårderud. Det associerade till kollaps utlöst av en bestämd hot- och risksituation. Det bands till heta branscher som IT, media och reklam och var inte främman-de för manlighet. Den formulerade till och med ett nytt slags sårbar maskulinitet, en identitet som rätt exponerad kunde tillföra mannen mervärde.
Kanske kan man säga att senmodernitetens nyckelord identitet var en del av utbrändhets-begreppets framgång, i detta fall en yrkesidentitet bunden till höga krav men också höga för-väntningar på självförverkligande. Under 1980-talet uppstod en ny typ av emotionella arbetsplatser med team sammansvetsade kring gemensamma utmaningar, underförstådd självuppoffring och flytande gränser mellan arbete och fritid. Den som inte gillade läget var otillräcklig. Arbetet romantiserades i ett språk som lånade sin retorik från äventyrsvärlden och extremsporten: utmaning, risk, kick, spinn-off, spurt, mål, belöning. Och som slutpunkt den stora slappheten. Katarsis.
Men ibland inte katarsis utan en trötthet som inte släppte, och i dess släptåg en rad fysis-ka och psykiska symtom, depression och tomhetskänsla. Kanske den ångestfyllda kollapsen med sin förvirring och förlorade kontroll.
Utbrändhet kan alltså beskrivas som ett samtidsfenomen och samtidigt som en full repris av förra sekelskiftets nervösa syndrom. De båda sekelskiftena utmattningstillstånd kan analyseras parallellt. I båda fallen är tröttheten inte relaterad till fysisk påfrestning utan beskrivs som mental, emotionell eller existentiell. Känslan av att dräneras på energi under andras och egna krav i en högtrycksekonomi är densamma. Individen framstår som insugen i ett ekorrhjul där hon är koncentrerad en stor del av dygnet - intellektuellt eller som konsument av mediainformation, hälso- och kroppsaktiviteter, ting, njutning, resande och upplevelser. Som förlorad i en arbetskultur byggd på kunskap och rätt utbildning men också på engagemang, hälsa, karisma, kreativitet och framgång. Projektets idé är en ikon. Arbetet, familjen, hemmet, fritiden, kroppen, det egna jaget - allt kan göras till ett projekt i en evig rörelse mot förvandling, förädling och fullkomlighet.
Likheten finns också i nedgångsfasen: när det går inflation i namnet, när tillståndet förblir medicinskt diffust och inte minst när det byter klass (från högstatus- till lågststatusyrken) och kön (från manligt till kvinnligt).
Utmattningen speglar alltså mer än händelser i biologiska stressystem. Den projicerar samtidens värderingar, normer och ideal, arbetsetik, människosyn och inte minst klass- och könsstrukturer. Just därför är det underligt att så mycket kraft ägnas åt rätten att vara utbränd och inte åt rätten att förstå och slippa dess orsaker.
Karin Johannisson
professor i idé- och lärdomshistoria, Uppsala universitet
UNT 28/8 2007
professor i idé- och lärdomshistoria, Uppsala universitet
UNT 28/8 2007