Vi befinner oss i fritt fall och börjar så smått komma ihåg att vi glömde fallskärmen. Det går åt helvete. Vi förliser, förlorar, försvinner. Planeten får långsamt nog och till slut ska vi betala priset för vår rovdrift. Och inte nog med det – landsbygden avbefolkas, vi sitter ensamma i våra bilar istället för att åka kollektivt, tågpriserna är löjligt höga, vi slänger hälften av alla misshandlade grisar vi tänkt äta upp i soporna, vi köper alldeles för lite inhemskt och vi ringaktar våra bönder. Vi är globala, rörliga människor när det handlar om att köpa äpplen som har färdats över halva jordklotet eller när vi skickar laxar tur och retur till Asien för paketering, men lyckas ändå ignorera att en miljard av våra globala vänner hungrar. Var och en sin egen lyckas smed och tunnelseende och skygglappar och skit. Det är inte bra. Börjar bilden klarna?
Det krävs alldeles uppenbarligen aktion. Någon – måste – skrida – till – handling! Och det är precis vad fotografen Jens Assur och intresseorganisationen Lantbrukarnas riksförbund har gjort i monumentalprojektet Hunger, som har resulterat i fem fotoböcker och en rejäl utställning på Kulturhuset i Stockholm, där ett urval av bilderna visas.
Det lite storvulna anslaget till trots är Hunger ett sympatiskt projekt, och den allvarliga pretentionen passar Jens Assur alldeles utmärkt. Ambitionen är att belysa, väcka frågor och föda tankar, och LRF har uppenbarligen gett Assur åtminstone relativt fria händer att formulera en bildjournalistisk utsaga.
De fem böckerna, som dessutom har skickats till 1000 nyckelpersoner som anses ha en möjlighet att påverka, betar av var sitt ämne och pekpinnarna är färre än man kunde befara. Ibland saknas de till och med helt, och det blir otydligt vad Assur egentligen vill åstadkomma.
If you love global warming – honk!, seriens första bok, är dock allt annat än otydlig. Här, liksom i tvåan Hunger, är det masskonsumtionen och den rika världsmedborgarens blinda frosseri som står i fokus. Fyllda soptunnor, oändliga kvarter av skyskrapor, motorvägsbyggen i Shanghai, vägkrogar, Bombays slumkvarter, lyxiga vrålåk och uppenbara kontraster ringar in den första. Den andra är fylld av detaljrika, nästan helt människotomma bilder från svenska stormarknader – trots ett myller av färgglada förpackningar är dokumentationen huvudvärkstung och betraktaren kan i de bekanta miljöerna knappast undgå att känna sin del av ansvaret för det tidevarv av hetskonsumtion som vi kallar nu.
I seriens tredje del, Livnära, flyttar Assur blicken mot de yrkesgrupper som hans uppdragsgivare representerar. Färg blir svartvitt och vi möter hästbönder i Norrtälje, skånska skördetröskor, jämtländska jägare och lyckliga grisar i Strömnäs - nedtonade yrkesmänniskor, skildrade med en distans som ska ge trovärdighet och en liksom ofrivillig romantik. Här blir Assur lite för beräknande, nästan som om han inte trodde att det gick att skildra ämnet utan att distansera sig – och medveten distansering är ju som bekant ofta kontraproduktiv, och det fungerar bara sådär.
I Det gröna infernot, seriens fjärde bok, fungerar emellertid samma distans utan problem. Här har Assur bytt till polaroidfilm och fotograferat uppstoppade djur och stel natur i dioramor. En björn som nosar på en myrstack, en sidensvans som äter rönnbär, en rävfamilj på väg ut ur grytet. Vår, sommar, vinter, höst. Natur på riktigt och på låtsas. Museernas dammiga dioramor är fixerade, stillastående, eviga och belyser vårt sett att se på och umgås med naturen. Vi står bredvid och betraktar, avskurna och oförmögna att förändra, vilket såklart berättigar vårt ignoranta levnadssätt.
Svitens avslutande del gör ett nedslag i det Sverige som är på väg at försvinna till förmån för storstadsdrömmar och outsourcing och Jens Assur gör ett nedslag i ett vintrigt Bollnäs. På busshållplatsen, utanför varuhuset Rusta, på folktomma gator. Här är distansen också närvarande, men jag är inte säker på vad den gör. Bollnäs betraktas som ett diorama där en döende medelstor ort gestaltas. Det är trött, smått och snöigt och det känns inte direkt som en tragedi att orten skrumpnar bort. Assur betraktar konsekvensneutralt, eller försöker i varje fall göra det. Frågan är om vardagen ens kan vara så dyster som fotografens långa dag i Bollnäs.
På det stora hela är Jens Assur en utmärkt bildberättare, men mellan varven är han ofokuserad och verkar inte utmana sina egna idéer. Det blir för tydligt, för otydligt, för slappt. Och frågan är om inte fem böcker och en lyxig utställning är något av en överdos, eller är det kanske en ironisk gest att återskapa det frosseri man vill diskutera? Jag är inte säker, och kanske är osäkerheten ändå ett tecken på att lobbyisten har lyckats. Den stannar i varje fall kvar.