Uttråkad men sönderstressad

Kaktus är tillbaka! Livet blir som vanligt igen, och ja, just det, skolan har börjat också. Det blir tredje året för mig nu. I två år har jag åkt samma tåg till Uppsala, tagit samma anslutningsbuss från stationen och gått genom samma dörrar in till skolan.
Jag kommer ihåg hur det var -första gången. Miljoner tankar flög genom huvudet: "Tänk om jag hamnar i värsta konstiga klassen. Jag hoppas det finns någon som
jag känner igen lite i alla fall! Tänk om jag har för 'snygga' kläder på
mig medan alla andra kommer i värsta softkläderna. Jag får inte göra bort mig inför alla, det vore typiskt mig."

Ett år senare när jag var tillbaka från semestern och sommarens alla bravader, så gick jag än en gång den långa vägen från busshållplatsen till skolan. Men då kände jag inte riktigt samma sak som året innan.

Inför det andra gymnasieåret var det mest negativa känslor som dök upp. Jag menar, det var samma -gamla skola, samma gamla klass, samma gamla lärare, samma gamla liv. -"Jaha, bara två år kvar då", tänkte jag.

Nu inför sista året trodde jag att jag skulle ha allt under kontroll. Jag trodde ju att allt skulle vara precis som år två. Men här sitter jag uttråkad men sönderstressad. Kolugn, fast nervös. "Nu jävlar ska jag plugga upp betygen sista året", tänkte jag. "Och så ska jag ta körkortet, och sköta jobbet, och fasen jag måste fixa min praktikplats, fotbollen får jag inte heller glömma bort." Just nu är allting kaos, men som vanligt så ordnar det sig i slutändan.