Men på papperet är det en smal sak. Inga byråkratiska hinder står i vägen för de många unga greker som under krisen söker arbete i Europa.
I Tyskland, en populär destination för européer på jakt efter jobb, har antalet greker och spanjorer som arbetar i landet ökat med omkring 10 procent i år. På många håll skriker också den tyska industrin efter arbetskraft och behoven fylls inte sällan av personer från de länder där den ekonomiska krisen slagit som hårdast.
I Grekland och Spanien är nästan hälften av alla unga utan arbete. För många är utsikterna att få ett jobb de närmaste åren minst sagt dystra. Då ligger det förstås nära till hands att styra kosan utrikes.
Parallellt med den tysta integrationen i krisens spår hörs dock oroande toner i EU-länderna. Eurosamarbetet har på en femöring vänts mot den europeiska grannsämjan. När den amerikanske ekonomen Milton Friedman för tio år sedan varnade just för att euron skulle underminera EU-projektet, slog de flesta dövörat till.
Arbetskraftsinvandring är förvisso ett fenomen som varken har uppstått i den nuvarande krisen eller är unikt för arbetsmarknaden i EU. Men migrationsmöjligheterna inom EU och Europa har hunnit bli en självklarhet. Att bege sig till Paris eller Warszawa på en weekendresa, för studier eller jobb är numera bara att halvt åka utomlands. Tiden med visumtvång och passkontroller i Europa är historia särskilt för den unga generation som inte har upplevt den.
Det var ett misstag att förneka de konsekvenser av ett misslyckat europrojekt som Friedman varnade för. Men det vore också ett misstag att nu tro att den grundläggande Europatanken inte står pall för en kris.
Även om det så småningom kan bli så att euroländerna väljer att skiljas från de europeiska sedlarna och centralbanken i Frankfurt, är det osannolikt att det skulle gå så långt att fundamenten för de europeiska friheterna röjs bort. I krisens krutrök kan det ibland vara svårt att se hur förenat Europa egentligen är.