Brian Palmer var tolv år och jagad av fyra tonårskillar på tunnelbanan i Harlem, New York. De ville åt hans plånbok. Skrämd sprang han genom ett tunnelbanetåg med killarna efter sig när en äldre storväxt kvinna klädd i en pösig nylonjacka sa: Sätt dig bredvid mig, jag ska hjälpa dig. Sedan fick hon gänget att lämna honom i fred. Han var räddad.
Vem som helst kan när som helst bli vittne till en olycka, en misshandel, att någon blir trakasserad eller hotad. Skulle du våga ingripa och försöka hjälpa till då? Eller skulle du vara en av dem som låtsas inte se?
Ordet kurage betyder moraliskt mod och är släkt med ordet för hjärta på latin, cor. Det ligger alltså både mod och hjärta bakom civilkurage. Det behöver inte handla om riskfyllda ingripanden i dramatiska situationer. Det kan också vara att våga lägga sig i och kanske förhindra att något allvarligt händer, att slå larm om missförhållanden trots att det kan straffa sig eller att våga säga sin mening även när omgivningen inte håller med.
– Civilkurage är att ta risker för att hjälpa personer utanför familje- och vänkretsen, eller för att försvara ett gemensamt ideal som exempelvis demokrati, säger Brian Palmer, pojken som blev jagad i tunnelbanan, nu 51 år och socialantropolog och religionsvetare.
Vi har stämt träff på teologiska institutionen vid Engelska parken i Uppsala där han håller till. Han ger ett ödmjukt intryck och pratar engagerat och gestikulerande. När han arbetade på Harvard University i USA höll han kurser i civilkurage och fick utmärkelsen universitetets bästa lärare. Numera leder han breda bildningskurser om bland annat civilkurage på Uppsala universitet.
Stress och tidsbrist påverkar vår benägenhet att ingripa. Brian Palmer berättar om en studie i USA där en person låg på marken bredvid en gångväg och låtsades behöva hjälp. När de som bara gått förbi utan att hjälpa till kommit runt hörnet, stod en sociolog där och frågade varför de gjort så. De flesta svarade tidsbrist. Tänk om de skulle behöva följa den olycksdrabbade till sjukhus, det hade de inte tid med. De uttryckte ångest över att inte ha stannat, men sa att de kände sig nervösa, att det var en konstig situation.
Vad är det som gör att vissa ingriper då?
– Känslan av nödvändighet. Någon måste göra något och kanske är det jag. Det hör vi väldigt ofta från dem som bestämt sig för att agera i en nödsituation, svarar Brian Palmer.
Delvis beror det på karaktär och på något han kallar etiska vanor som man byggt upp under livet. Andra faktorer kom fram i en studie om personer som räddade judar under andra världskriget. Det var alla slags människor – utåtriktade, blyga, fattiga, rika – men vissa kategorier var överrepresenterade: människor som känner tillit till sin egen förmåga att lösa situationen; personer som fått träffa människor från andra religioner och kulturer redan i barndomen; personer som gått i skolor eller haft föräldrar som varit mer inriktade på frihet och eget ansvar än lydnad; människor med ett engagemang i kyrkan, en fackförening eller liknande. Men framför allt var kvinnorna i klar majoritet.
Kvinnor visar mer osjälviskt mod än män, även om familjeegoismen brukar vara starkare. Brian Palmer tror att det beror på kulturell uppmuntran, men att det också har evolutionära förklaringar eftersom detta är genomgående i nästan alla kulturer i alla länder.
– Det håller i andra sammanhang också. Det är till exempel övervägande kvinnor som donerar en njure eller del av levern till en främmande människa, säger han.
Poliser, ambulansförare, brandmän, läkare och andra som har till yrke att hjälpa människor är snara att agera i nödsituationer. De kan snabbt tolka situationen och vet vad de behöver göra.
Det har hävdats att människor från andra länder är mer benägna att ingripa än infödda svenskar, stämmer det?
– Det har jag ingen statistik på. Men de som har erfarenheter av krissituationer som krig, våld och flykt är ofta mer förberedda på att hjälpa andra även i vardagliga situationer, svarar Brian Palmer.
Många svenskar är blyga och reserverade i jämförelse med människor i vissa andra kulturer, exempelvis i USA, där man har större vana vid att prata med främlingar. Det är något som kan vara användbart i nödsituationer när man kanske är osäker på vad som händer. Är det början på ett slagsmål eller bara tonåringar som skämtar? Är det sextrakasserier eller ett älskande par som skojar?
– Våga prata med dem. Säg hej, är allt okej?, föreslår Brian Palmer.
Å andra sidan har svenskar i allmänhet ovanligt hög samhällsmoral, med en känsla av plikt att bidra till att samhället ska fungera. Och hela Norden utmärker sig med hög social tillit till personer utanför vår egen krets. Det gör att många också visar civilkurage.
– I samhällen med mycket tillit gissar man att den som behöver hjälp också är en god människa som förtjänar hjälp. Då har jag också känslan av att andra vittnen skulle backa upp mig om jag ingriper, säger Brian Palmer.
Men det beror på vem som råkat illa ut och behöver hjälp.
– I vårt samhälle har vi kategorier av människor, till exempel hemlösa, alkoholister och EU-migranter, där man ser lidande som deras naturliga tillstånd. Om de ligger på trottoaren är jag mindre benägen att göra något. Men om jag ser dig liggande på trottoaren är det mer sannolikt att jag bedömer det som en olycka och hjälper till, säger han.
Men misströsta inte. Civilkurage är något man kan träna på. Ett sätt är att gå kurser i hjärt- och lungräddning och självförsvar för att öka känslan av att kunna göra något i en akut situation. Ett annat är att öva på mindre dramatiska situationer, till exempel genom att säga ifrån när någon säger något dumt.
Brian Palmer tycker att diskussioner om hur vi skapar ett omsorgsfullt samhälle borde finnas på schemat i alla skolor, från förskoleklass upp genom gymnasiet, med mer avancerade frågor för varje år.
– Då ska man även prata om uttryckligt samtycke vid sex, hur vi relaterar till de hundratals hemlösa och väldigt fattiga i vårt land och hur vi värnar om en levande demokrati, säger han.
Detta borde enligt Brian Palmer vara lika prioriterat som matematik och naturkunskap.