Hon står alltid på samma ställe i Stockholm på gatan som blivit synonym med Sveriges sexhandel. Kyla eller regn spelar ingen roll. Hon har ryggsäcken med sig, i den har hon bindor, trosor och kondomer som hon ger bort. Och på vintern även vantar, mössor, halsdukar och raggsockor. Hon serverar smörgåsar, choklad och kaffe med mjölk i. Fast populärast är nyponsoppan med mandelbiskvier och vispgrädde.
Runt fyra-tiden på morgonen drar hon sig hemåt. Att gå till Malmskillnadsgatan varje fredag tänker hon fortsätta med, åtminstone tio år till.
– När jag varit där är jag lycklig, säger Elise Lindqvist, när vi träffas i hennes lägenhet utanför Stockholm.
I hallen står påsar och väskor längs ena väggen. De är fyllda med saker som hon samlat in för att ge bort till kvinnorna på Malmskillnadsgatan. En gång blev hon erbjuden en donation på en hel pall med bindor, en annan gång hade hon så mycket leksaker att hon knappt kom in i vardagsrummet och kunde inte sitta i sin soffa.
– Jag visste ju inte hur mycket en hel pall var, att det var 12 000 bindor. Tack och lov bad jag att få bara en halv pall. Och det räckte, säger Elise och skrattar gott åt sitt eget misstag.
Hon har mycket humor, och pratar med energi och inlevelse. Som om hon är i händelsen som hon berättar om. Ofta använder hon händer och armar för att understryka vad hon menar. Inte minst när det handlar om de mest smärtsamma perioderna ur hennes liv.
Att hon blivit våldtagen, misshandlad och själv sålt sin kropp till betalande män, har plågat henne under många år av sitt liv. Under lång tid klarade hon inte av beröring i någon form.
Vad gör prostitution med en människa inombords?
– Man känner sig äcklig. Jag avskydde mitt underliv, mage och mina bröst. En gång satt jag med kniven och vill skära bort just de kroppsdelarna, säger hon och pekar på de förhatliga kroppsdelarna. Både en och två gånger.
– Samliv ska ju vara något kärleksfull och fint. Tankarna på att en person varit inne i ens underliv, utnyttjat det och tömt sig försvinner inte. Man känner sig billig och själen dör.
Redan som mycket liten blev hon själv utsatt för sexuella övergrepp. Hon växte upp i ett fattigt hem med tre syskon. Hon vet inte exakt när övergreppen började men drar sig till minnes att det var i fem-års åldern.
Det var en person som hon kände. Hon skrek och grät till en början men lärde sig snabbt att det endast resulterade i att hon fick stryk. För att uthärda smärtan bet hon sig i läppen till det kom blod, klöste sig eller vred huden för att få en annan avledande smärta.
Hennes mamma kunde inte visa känslor och föredrog öppet hennes syster som hade vackra lockar. Mamman höll inte Elise i sitt knä, kramade henne aldrig eller sa snälla saker till henne. Bara att hon var ful och värdelös och behandlade henne som om hon var till besvär. Ibland låste hon in henne i en garderob som stank av mögel.
Pappan behandlade henne med ömhet och med respekt. Han gav henne ett eget metspö när de skulle ut på fisketur.
– Jag kan fortfarande känna hur han klappar mig över håret och kallar mig lilljäntan, säger hon och visar med handen hur han smekte med handen över hennes huvud.
Hon minns väl hur han under en utflykt tog fullt av nässelplantor och la i sin skärmmössa. Han var flintskallig och hade få veta att den kuren skulle ge honom håret tillbaka. Helst av allt ville han ha vackra lockar, eftersom hans hustru tyckte så mycket om det. När Elise var i tioårsåldern skilde sig föräldrarna och pappan flyttade hemifrån. Hon förlorade sin trygga punkt.
Under sin uppväxt fick Elise vara hos olika familjer, dels som dagbarn, dels bodde hon borta efter att ha rymt hemifrån en period. En familj var snäll och hon fick arbeta i deras kafé, medan andra gav ett sympatiskt intryck till en början men visade sig ha sjuka intentioner.
Där förgrep sig mannen på henne medan kvinnan tittade på. Efteråt fick Elise en brun papperspåse med godis och kvinnan sa att hon skulle döda henne om hon berättade för något.
Elise lärde sig att lyda vuxna och hålla tyst. Och det var aldrig någon vuxen som reagerade på hur hon mådde.
– Tidsandan på 1940-talet var så väldigt annorlunda. Övergrepp var man tyst om och i skolan användes aga som uppfostran, säger Elise.
När hon var 16 år kom hon i kontakt med en vacker kvinna som sa att hon är söt. Det var första gången Elise hörde de orden och hon blir förälskad i den dubbelt så gamla kvinnan. Hos henne fick hon lära hon sig hur hon skulle bära upp sin kropp, sminka sig och fick fina kläder.
– När hon sa till mig att nu skulle jag börja jobba, blev jag först glad. Jag ville gärna ge något tillbaka till henne. Sen sa hon att hon skulle sälja mig till män. Då brast min lycka men jag gjorde det för hennes skull. Hon var en låtsasmamma för mig, säger Elise.
Kvinnan som hon var förälskad i blev hennes hallick. Och Elise förklarar att även dagens hallickar är snygga, luktar gott och är charmerande till en början, allt för att kunna förföra och manipulera unga flickor.
Efter att ha råkat ut för en kund som satte kniven mot hennes hud, han ville se blod samtidigt som han hade sex, blev hon vettskrämd och lyckades fly. Efter det tog hon avsked av sin älskade låtsasmamma, som lät henne gå.
Elise som var van att bli hunsad och att stänga in sina egna känslor hade förlorat all självkänsla. Hennes bekräftelsebehov gjorde att hon ville vara alla till lags. Det ledde till många men korta förhållanden och hon drogs ofta till dem som gjorde henne illa. Under en period var hon gift men mådde dåligt och missbrukade tabletter och medicin för att döva sin ångest. Blandmissbruket gjorde henne avtrubbad, känslorna försvann och livslusten likaså.
– Min syster märkte det och bokade plats på en kurort till mig 1994. Jag hade verkligen inte lust att åka dit, jag trodde att det var ett mentalsjukhus och att jag hade blivit galen. Jag var ilsken och sparkade och spottade på folk, men alla var ändå så snälla emot mig, säger Elise.
En dag hör hon musik från en flygel. Hon slinker in och lyssnar på människorna som sjunger religiösa sånger.
– För mig kunde det lika gärna ha varit Beatles-låtar. Jag visste ju inte vad Jesus var för snubbe. Hade bara hört talas om honom i skolan men aldrig funderat över vad kyrkan egentligen står för. Jag funderade mest över varför alla såg så glada ut. Plötsligt känner jag som en värme genom hela kroppen. Jag förstod ingenting men gick fram till pianisten och bad dem be för mig. Det var inget som jag gjorde medvetet, det bara hände, berättar Elise Lindqvist.
Blev du inte rädd?
– Nä, inte ett dugg. Mitt första möte med Jesus blev början till ett nytt liv med nya värderingar. Och sedan dess har allt skett i raketfart, säger hon.
Pianisten och hans hustru blir Elises andliga föräldrar och genom dem engagerar hon sig i kyrkligt arbete. Hon kommer till St:a Clara i Stockholm, kyrkan i närheten av T-Centralen, som har mycket verksamhet ute bland missbrukare och hemlösa.
En kväll följer hon med en av kyrkans grupper som besöker Malmskillnadsgatan. Hon tänker att det lika gärna kunde ha varit hon själv som stod där och sålde sex. Sjutton år senare har hon stått där nästan varje fredagsnatt.
Hon har märkt en förändring sedan 1999 när Schengen-avtalet slöts och det blev fri rörlighet över gränserna i EU.
– Efter Schengen har det kommit fler utländska flickor och de har blivit allt yngre, säger Elise.
Vilka insatser skulle du vilja se mot prostitution?
– Att de sexmissbrukande männen skulle få behandling, säger hon utan att blinka.
För sitt arbete på Malmskillnadsgatan har Elise Lindqvist fått en rad utmärkelsen, det har gjorts flera tv-program om henne, hennes sommarprat 2013 blev en av sommarens mest populära och hon har träffat drottningen. Men kanske ändå viktigare är att arbetet inom kyrkan har gett henne självkänsla. I dag vet hon vad hon vill och står upp för det.
Det händer ofta att hon får frågan om hon inte skulle skaffa sig en karl, men då säger hon nej. Hon vill fortsätta leva det både aktiva och självständiga liv som hon gör nu; jobba på Malmskillnadsgatan, resa som hon aldrig haft möjlighet att göra förut, äta och sova när hon vill. Äntligen känner hon sig fri.
– Kanske när jag är 100 år vill jag ha en partner. Då vill jag kanske sitta ner och prata en smula, säger hon.
Det är svårt att slita sig från Elise. Hon har så mycket att berätta och mitt tips till eventuell partner är att be henne dra vad som hände när hon träffade kläddesignern Gudrun Sjödén. Det var i samband med sommarprogrammet och Elise visste inte vem hon pratade med, tyckte bara att det var en trevlig person som erbjöd sig att donera kläder.
– Då svarade jag ”ja gärna, men bara om kläderna är hela och rena”. Jag har alltför ofta varit med om att människor skänkt smutsiga och trasiga kläder. Jag förstår inte riktigt hur de tänker om de verkligen tror att någon annan vill använda smutsiga trosor eller skjortor med bruna ränder på kragarna.
Gudrun Sjödén lovade att kläderna skulle vara rena, hon förklarade att hon är kläddesigner och att plaggen bara använts på visningar.
Just nu är det kondomer som Elise Lindqvist efterlyser.