Därmed uppstod heller aldrig den situation som varje valberedning måste hantera, alltså att förvissa sig om att de kandidater man vill föreslå håller måttet. Hade man övervägt att nominera Mustafa så hade man rimligen ställt frågor om inbjudningarna till Islamiska förbundet (inte Muslimska, som jag råkade skriva i söndags) och de texter som funnits på förbundets hemsida. Om Mustafa hade gett dåliga svar hade han aldrig föreslagits, hade han svarat bra så hade olika partiföreträdare kunnat informeras i god tid.
I stället kom hela denna process efter valet av partistyrelse. Mustafa svarade i Aftonbladet i torsdags på ett sätt som mycket väl hade kunnat vara tillräckligt – om det kommit tidigare och i ett annat sammanhang. Nu vällde en rad nya frågor fram, Stefan Löfven uppmanade Mustafa att välja mellan Islamiska förbundet och Socialdemokraterna, Stockholms arbetarekommuns ordförande Veronica Palm konstaterade att situationen blivit ohållbar och Mustafa avgick.
Samma Veronica Palm hade inför partistyrelsevalet försäkrat att Mustafa själv inte hade några andra åsikter än sådana som överensstämde med socialdemokratiska grundvärderingar. Det kanske stämmer, trots inbjudningar och annat som inte alltid inträffat under Mustafas ordförandetid. Men framför allt fick Mustafa aldrig själv i lugn och ro reda ut detta. Han valdes, som Qaisar Mahmood skrev i Svenska Dagbladet i går, som en representant för gruppen ”muslimer” och inte som en partimedlem med något att säga i vanliga samhällsfrågor.
Som Mahmood skriver: ”människor som uppfattas tillhöra vissa resurssvaga kollektiv upphör att vara intressanta som individer. I stället reduceras de till representanter”. Och än värre blir det, som jag skrev i söndags, när man utgår från att gruppen muslimer har enhetliga åsikter. Den som vill bekämpa rasistiska strukturer måste själv först betrakta människor som individer.