Sambandet är självklart. Den provisoriska regeringen i Ukraina har bestämt valdatum för att understryka ambitionen att landet ska bli en del av det demokratiska Europa. Det var Viktor Janukovytjs beslut – efter hård rysk press – att vända sig från EU och ansluta landet till Vladimir Putins så kallade Euroasiatiska union som utlöste protesterna och till sist ledde till presidentens flykt.
Ur Putins perspektiv är ett framgångsrikt och fritt Ukraina en mardröm. Det handlar inte bara om att hans egen union blir näst intill poänglös om Ukraina inte deltar. Det handlar också om att ett demokratiskt Ukraina, just på grund av de täta kulturella och historiska banden till Ryssland, kommer att framstå som ett alternativ till hans eget korrumperade och auktoritära system.
De obehagliga anspråken på en ”rätt” att samla och styra över alla ryssar eller alla med ryska som modersmål som formulerats från Kreml under våren tjänar som en legitimering av Putins nya utrikespolitik. Den kompletteras av en romantisering av ”det ryska” i kontrast till det förment dekadenta västerlandet som fått ersätta den ”proletära internationalismen” som ideologiskt fikonlöv för rysk maktpolitik.
Det är högst osäkert om de europeiska väljarna – bortsett från de i länder som Polen eller Estland – hunnit uppfatta innebörden av Putins attack mot den europeiska fredsordning som byggts upp, också med rysk medverkan, efter det kalla krigets slut. Men den ryska offensiven, militärt och i form av propaganda, understöds mer eller mindre öppet av EU:s högerpopulister. Den rysknationella retoriken och oviljan mot idén om gemensamma demokratiska värden speglar den världsbild som finns också inom den europeiska extremhögern.
Detta är inte något som bara påpekas av dessa partiers motståndare utan har varit känt och beskrivet i nyhetsrapportering och i analyser under hela Ukrainakrisen. De första tecknen syntes redan i samband med den ryska inmarschen i Georgien 2008. Hela listan av europeiska extremister, inte bara på den yttersta högerkanten, kommer upp när man söker efter personer och partier som stött annekteringen av Krim, gjort antydningar om att Ukraina borde avskaffas som stat, eller visat stöd för den ryska undermineringen i östra delen av landet. Här finns ungerska Jobbik, holländska PVV, österrikiska FPÖ, franska Front National, italienska Lega Nord och en rad andra. Och i Sverige har ordföranden för Sverigedemokraternas ungdomsförbund sagt sig föredra Putin framför Obama.
Putin och hans politiska omgivning har kanske inga större sympatier för just dessa partier. Ur den ryska ledningens perspektiv handlar det i stället om den grundläggande hållning till EU som varit tydligt markerad under många år. Man ogillar att Europa väster om Ryssland uppträder gemensamt, vare sig det gäller mänskliga rättigheter, utrikespolitik, försvar (inom ramen för Nato), ekonomi eller energipolitik. Ryssland, som en tidigare supermakt som vill återta så mycket som möjligt av sin förlorade ställning, har betydligt mer att vinna på att förhandla med Europas länder ett och ett och vid behov spela ut dem mot varandra än på att förhandla med EU som helhet. Det är helt enkelt den maktkalkyl som ter sig naturlig för en auktoritärt styrd stat.
De högerextrema partierna kan inte upphäva grunderna för EU-samarbetet och klarar antagligen inte ens av att samarbeta som en gemensam grupp i parlamentet. Men de kan ställa till åtskilliga problem för de politiker och partier som vill se ett gemensamt europeiskt agerande, till exempel inom energipolitiken eller vad gäller eventuella nya sanktioner, för att hålla emot den ryska offensiven.
Dagens viktigaste val är valet i Ukraina – om det kan genomföras utan sabotage. Men vi som har rösträtt i ett annat europeiskt land kan hjälpa till. Vi kan markera att vi också vill leva i ett gemensamt demokratiskt Europa genom att rösta i EU-valet.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör