Välfärd inte "kommunism light"
Den obegripligt upphetsade atmosfär som präglat debatten om den amerikanska sjukvårdsreformen (med vissa ekon också i Sverige) visar än en gång att det verkligen finns människor som tror att välfärdspolitik i alla former är någon sorts "lightversion" av de gamla systemen i Sovjetunionen och Östeuropa.
Denna vanföreställning finns inte bara inom den mer tanklösa politiska högern. Medan Sovjetsystemet bestod trodde många som ansåg sig själva vara "progressiva" och "radikala" att denna samhällsmodell i socialt avseende byggde på samma grundtankar som de som präglade anständiga välfärdsmodeller av svensk, nordisk eller västeuropeisk modell. Felet var att systemen i öst också innebar diktatur.
Orienteringsproblemen när Sovjetsystemet föll samman blev därefter. Verkligheten var nämligen den exakt motsatta. I de sovjetiska och östeuropeiska systemen bedrevs ingenting som ens avlägset kan jämföras med välfärdspolitik. Och det beror inte bara på att den allmänna ekonomiska nivån var torftigare och fattigare än i väst - utan på "den faktiskt existerande socialismens" grundläggande principer. Inför 20-årsminnet av murens fall finns det skäl att påminna om just detta. Det räcker med några få men grundläggande konstateranden:
I Sovjetunionen hävdades inte rätten till arbete. I stället rådde arbetsplikt, vilket också var den ideologiska motiveringen till att ingen annan försörjning erbjöds den som av något skäl inte kunde arbeta. Den form av trygghet som fanns utgick från arbetsplatserna. I verkligheten fanns en utbredd arbetslöshet - utan a-kassa eller andra trygghetssystem.
I Sovjetunionen bedrevs inte, tvärtemot vad en del i väst trodde, någon utjämningspolitik via skatterna. Tvärtom var skatterna mycket låga och inte på något sätt omfördelande - trots att det verkligen fanns en hel del ytterst välbärgade personer.
I Sovjetunionen fanns ingen ambition att utjämna klassklyftor (propagandan kan vi bortse från). I stället rådde ett institutionaliserat privilegiesystem (utförligt beskrivet av Michail Voslenskij i boken Nomenklatura) där olika fördelar (varor, tillgång till sjukvård etc) fördelades i fallande skala efter en godtyckliga kriterier.
Privilegiesystemet gällde också inom arbetarklassen, med lantarbetarna längst ner i hierarkin. Dessa hade till exempel under en lång period från Stalin och framåt inga inrikespass och kunde alltså inte lämna sina kollektivjordbruk - i klartext en form av livegenskap.
Den tunga industrialiseringen genomfördes till stor del genom systematisk utplundring av bönderna och genom tvångsarbete, utan en tanke på gemensam välfärd eller solidaritet mellan olika samhällsgrupper.
Det är rimligt att anta att allt detta hänger samman med det faktum att Sovjetunionen var en planekonomi. Menar man allvar med statlig centralplanering så finns inget utrymme för fria fackföreningar som kan ställa krav som äventyrar planens genomförande eller för oppositionspartier som kan störa planprocessen genom att föreslå andra prioriteringar. Lika litet kan man låta människor fritt välja utbildning, yrke, arbetsplats och bostadsort - en annan sida av principen om arbetsplikt i stället för rätt att arbeta. Och när de system för belöningar och uppmuntran som finns i fria samhällen inte existerar så måste staten använda någon annan metod - Nomenklaturasystemet är den logiska följden av att marknadsekonomi, fria föreningar, fria medier och fri politik avskaffats.
Välfärdspolitik kan ses ut på många sätt, men inte i någon variant kan den jämföras med det privilegiesystem, det arbetstvång och den ideologiskt motiverade likgiltighet för samhällets svaga som präglade de kommunistiska systemen.
Så jobbar vi med nyheter