Dygnen innan studenten återfanns var gastkramande, berättar spaningsledaren Ove Dahlgren.
– Det otäcka var att ingen av de misstänkta berättade var han fanns, trots att vi hade starka skäl att tro att de visste det. När vi fick beskedet från kollegerna i Umeå att man hittat honom vid liv gick en stor lättnad genom rummet, berättar Ove Dahlberg, chef för Uppsalapolisens brottsspaningsrotel och spaningsledare i fallet med den kidnappade 25-årige Uppsalastudenten.
De första domarna mot de åtalade föll i tisdags. För Ove Dahlberg är fallet redan historia. Men under några dygn i början av januari tog jakten på studenten och hans kidnappare nästan all vaken tid för spaningsgruppen. Med 38 års poliserfarenhet kan Ove Dahlberg konstatera att fallet är ett av de mer udda i karriären, trots att han haft centrala roller i utredningarna av de uppmärksammade kidnappningarna på Siba-chefen Fabian Bengtsson och en 23-årig direktörsson 2002. Han döljer inte att det finns ett spänningsinslag som utgjort drivkraft i alla tre fallen:
– Det är intressant att lägga den ena biten till den andra och försöka se ett mönster, samtidigt som det är bråttom och man snabbt vill hitta den försvunne. I det här fallet var spårningen av den kidnappades mobil absolut vital för att vi skulle komma vidare.
Men det var inte polisen utan studentens kamrater som via en nättjänst spårade hans mobil. När de två kidnapparna tillfälligt slog på mobilen i Stockholm, gav det utslag direkt. Då hade studenten varit borta från sin bostad i Uppsala i fyra dygn och polisen anade att det inte rörde sig om något vanligt försvinnande. I de flesta fall håller sig försvunna personer undan av fri vilja och dyker upp efter någon tid.
Kamraternas spårning ledde till att en 23-årig kvinna, vän med studenten, och en 26-årig man stoppades i en bil utanför Uppsala. Deras mobiler togs i beslag och polisen kunde redan dagen efter ta emot sms som skickades till 26-åringens mobil från den jämnårige ”fångvaktaren”, som befann sig med studenten i huset i Västerbotten. Han visste inte att kumpanerna gripits och blev alltmer desperat när han inte fick kontakt. När han hotade att sätta ”reservplanen” i verket ökade polisens oro.
Då pågick ett intensivt arbete för att lokalisera platsen där fångvaktaren, och sannolikt också studenten, fanns. När ortsnamnet ”Älglund” hittades lagrat i parets gps från bilen stod bilden klar och en insats förbereddes. Ingen visste vad man skulle finna i den nedlagda skolbyggnaden och oron var stor över tillståndet för studenten. Ove Dahlberg gav order om en snabb insats när styrkorna samlats i närheten av huset. Sedan följde fem, sex minuters tystnad i rummet på polishuset i Uppsala där spaningsgruppen var samlad:
– Beslutet att gå in togs på sätt och vis med ryggmärgen. När de sedan ringer och säger att de hittat honom vid liv kändes det att vi gjort rätt.
Resten av fallet fram till åtalet i början av april handlade om långa och ibland vindlande förhör med trion. Fångvaktaren erkänner nästan omgående men kvinnan och mannen nekar. De ändrar sina uppgifter i takt med att polisen beslår dem med lögner. Parallellt arbetar utredarna med att säkra en mängd tekniska bevis från mobiler, datorer och parets bostäder.
– De hade en ganska noggrann planering men en absolut oförmåga att undanröja bevis. Det är tveksamt om det skulle ha kunnat genomföra sin plan hela vägen även om vi inte fått dem, summerar Ove Dahlberg.
Avgörande var också studentens egna uppgifter. De var detaljerade, sakliga och sammanhängande ända sedan det första provisoriska förhöret som hölls i det utkylda huset, minuterna efter polisen hittat honom efter de sju dygn han var borta.