Vansinnigt och hemsk roligt i biobänken

Kassapersonalen bär för dagen svarta nunneskrud på sig.
- Det här med sing-a-long på lördagarna har blivit en jättestor grej. För mig känns det helt okej att vara klädd som nunna, säger Carolina Eriksson, som jobbar i kassan på Spegeln. Många biobesökare har klätt ut sig till någon av filmkaraktärerna.

Här skymtar män med hattar med rakborstar, men det är mest kvinnor och flickor som sökt sig hit. Systrarna Lisa Pontén och Hanna Pontén-Brattgård hade tagit med sig döttrarna Märta Wettervik och Elin Magnusson, och Karolina och Astrid Placht.
Inget av barnen var påtänkta när filmen en gång hade premiär, men de har sett den många gånger på tv och gillar den, berättar de.
Alla är klädda i vitt och grönblommigt, som barnen Trapp när Maria sytt dem lekkläder av gardiner.
- Lusthusscenen när Liesl och Rolfe dansar är bäst, säger Astrid Placht, men Märta Wetterwik har en annan favorit.

- Jag tycker att Do-re mi-låten är kul, särskilt det där med "a female deer", säger hon. Arrangören David Lone är mer än nöjd med Uppsalapublikens sånginsatser. Sing-a-long-evenemanget startade 5 april, och folk har varit med på noterna från första stund, berättar han.
- Varje gång har publiken varit helt fantastisk, säger han, innan han går in i salongen för att värma upp och instruera publiken.
- Här får ni göra allt ni inte fått göra på bio förr: dansa, sjunga, kommentera magiska ögonblick i ord och gester, säger David Lone till den entusiastiska publiken.

Snart rullar filmen i gång, och så fort bergen skymtar reser vi oss och ropar "The hills". När Maria gör något bra hurrar vi, och när lilla Gretl Trapp skymtar säger vi "Åååååååå". Den nazistiske telegrampojken Rolfe skäller vi "rolfrolfrolfrolf" åt. Och mellan varven sjunger vi. Det är helt vansinnigt och hemskt roligt. Och det är garanterat bara här som du kan få en man med nunnedok som bänkgranne.