Stadsteaterns rekonstruktion, Larsmos genomgång av annat källmaterial samt det seminarium som inför föreställningen ordnades av Forum för levande historia ledde till att Heimdal insåg att man inte längre kunde hålla sitt arkiv inlåst. Arkivpolicyn har mjukats upp (hur mycket återstår att se) och föreningen uppdrog åt en av sina medlemmar, historikern Henrik Lindberg, att själv göra en granskning av Heimdals roll vid och inför mötet.
Lindbergs rapport lades fram vid ett seminarium under våren (se också UNT 5/5) och debatten om Heimdal och Bollhusmötet återupptogs. Ett slutinlägg från Lindberg publiceras inom kort på UNT:s debattsida.
Trots att Lindberg anser sig ge en motbild till Larsmos framställning så motsäger han inte dennes beskrivning av själva händelseförloppet. En krets av s k nationella studenter tog vid årsmötet 1937 kontroll över föreningen Heimdal och tvingade under vintern 1938-39 genom initiativ i flera studentnationer studentkåren att utlysa det allmänna möte som sedan fattade det hårt kritiserade beslutet. Föreningen Heimdal som sådan agerade däremot inte och en av styrelseledamöterna, Karl-Gustav Hildebrand, röstade mot resolutionen.
Intrigens bakgrund var bl a den uppvaktning som andra studentföreningar - socialdemokratiska Laboremus, liberala Verdandi, Studenternas helnykterhetsförbund och två kristna studentorganisationer i december 1938, under intryck av den tyska Kristallnatten, gjorde hos statsminister Per-Albin Hansson. Mot dessa föreningars krav på en mer humanitärt inriktad svensk flyktingpolitik valde "de nationella", anförda bl a av den senare uppmärksammade Arvid Fredborg, att mobilisera "studentfackliga" argument, men dolde inte att de också hade andra motiv.
Lindberg hävdar alltjämt att det mest centrala inslaget i Bollhusmötet var kårfackligt och hänvisar också till DN:s förre chefredaktör Svante Nycander som uttalade sig i frågan 2001. Men det väsentliga med Ola Larsmos forskning är ju att han har spridit ljus över mötets förspel och därmed påvisat samband och motiv hos de drivande aktörerna som Nycander sannolikt inte var medveten om. Detta utesluter givetvis inte att många av dem som röstade för majoritetsförslaget gjorde det för att de tagit intryck av de studentfackliga argumenten. Men när Handeltidningens chefredaktör Torgny Segerstedt tre dagar efter Bollhusmötet skrev om de fackliga intresseargumenten var poängen - som Pär-Arne Jigenius, tidigare Pressombudsman och chefredaktör för GT klargjorde 1/6 - en helt annan än den som Lindberg velat läsa in i hans text.
Lindbergs och dagens Heimdallednings sätt (UNT 14/5) att likställa Bollhusresolutionen med den oro som Judiska (Mosaiska) församlingen i Stockholm kände för ökad antisemitism som en följd av judisk invandring bemöttes 22/5 med stor kraft av statsvetaren Svante Hansson, en av Sveriges ledande experter på antisemitism. Det låg, som Hansson skrev, en värld mellan församlingens motiv och dem som styrde Fredborg och hans kumpaner.
Varför är denna debatt så viktig? Till stor del handlar svaret om varför den mer humanitära linjens företrädare förlorade.
Studentkårens ledning accepterade själv, åtminstone delvis, det "studentfackliga" argumentet som utgångspunkt för diskussionen, troligen i förhoppningen att därmed kunna desarmera kraven från "de nationella". Troligen kände man sig också bunden av att studentkåren var just ett opolitiskt organ för att ta tillvara studenternas gruppintressen. Läget blev inte bättre för att många av dem som önskade en mer humanitär skrivning gav intryck av att acceptera föreställningen att judisk invandring skulle öka risken för antisemitism. Resultatet blev att man redan från början kom i underläge.
Men viktigast av allt är att förstå antisemitismen som en "seg tankestruktur" i västvärldens historia och som böjningsmönster för hat och hets riktat mot andra grupper. De personer som drev fram mötet och resolutionen var kanske mer "sofistikerade" än samtidens öppet nazistiska rörelser. Men antisemitismen är också i förment mer "respektabla" kretsar och former ett gift som bryter ned det civiliserade samhället och lätt får dödliga konsekvenser för dem som attackeras. Att känna igen antisemitiska argument, teman och glidningar (liksom rasism riktad mot andra grupper) och att inte släta över eller luras med måste alltid vara en personlig hederssak för politiskt verksamma. Att rätt förstå misslyckandet 1939 är väsentligt också för vår egen tid.
Håkan Holmberg | Politisk chefredaktör