Filmklippet om Joseph Kony, gerillaorganisationen Lordâs Resistance Armys ökĂ€nde krigsherre, har sedan i mĂ„ndags setts över 60 miljoner gĂ„nger pĂ„ YouTube.
Kony, som sedan 2005 Àr efterlyst av Internationella brottmÄlsdomstolen, ICC stÄr bland annat anklagad för att under flera Ärs tid ha kidnappat barn i Uganda, barn som sedan tvingats till ett liv som barnsoldater och sexslavar.
Filmens upphovsmakare, den amerikanska lobbyorganisationen Invisible Children, har fÄtt ett enormt stöd frÄn mÀnniskor över hela vÀrlden. Men de kritiseras Àven frÄn olika hÄll för att ge en förenklad bild av konflikten i Uganda och för att de pengar som samlats in inte gÄtt till de angivna mÄlen.
Men vad Àr det som gör att den hÀr typen av internetkampanjer kan engagera miljontals mÀnniskor? Medieanalytikern Olle Lidbom Àr sjÀlv lite förvÄnad att Kony 2012 har nÄtt en sÄ pass stor publik pÄ sÄ kort tid. Vanligtvis brukar internetsuccéer anspela pÄ andra typer av kÀnslor; det Àr söta kattungar, pandor som nyser eller klipp dÀr politiker och skÄdespelare gör bort sig som brukar generera miljonpublik. En av faktorerna bakom framgÄngen kan enligt Olle Lidbom vara ren tur. Och timing.
â De slĂ€ppte filmen i en lucka nĂ€r det inte fanns sĂ„ mycket annat att tala om i sociala medier.
Den hÀr typen av kampanjer kallas virala och kÀnnetecknas av att de sprids likt ett virus - frÄn bÀrare till bÀrare.
â Till skillnad frĂ„n köpt media behövs hĂ€r ingen kapitalstark avsĂ€ndare som köper dyr annonsplats. Budskapet sprids av anvĂ€ndarna sjĂ€lva genom mun till mun-metoden, sĂ€ger Olle Lindbom.
NÀr en viral kampanj vÀl har nÄtt en viss mÀngd tittare nÄr man vad som kan liknas vid en platÄ.
â Folk blir nyfikna pĂ„ det faktum att sĂ„ mĂ„nga har sett klippet och gĂ„r sjĂ€lva in och tittar pĂ„ det. Inte för att de Ă€r intresserade av sakfrĂ„gan utan pĂ„ sjĂ€lva fenomenet. PĂ„ sĂ„ sĂ€tt rullar det pĂ„ av sig sjĂ€lvt och klippet fĂ„r Ă€nnu större spridning.
Anders Larsson Ă€r doktorand vid Uppsala universitet. Han forskar pĂ„ organisationers anvĂ€ndning av sociala medier och tror att den faktiska effekten av den hĂ€r typen av kampanjer Ă€r försumbar, att det framförallt Ă€r ett sĂ€tt för folk att döva ett dĂ„ligt samvete. Han hĂ€nvisar till det man inom forskningen kallar âslacktivismâ, av engelskans âslackerâ (slöfock) och aktivism - en form av aktivism som fordrar ytterst liten anstrĂ€ngning frĂ„n aktivistens sida.
â IstĂ€llet för att gĂ„ ut pĂ„ gatorna och demonstrera trycker man pĂ„ âlike-knappenâ pĂ„ Facebook, sĂ€ger han och konstaterar:
â MĂ„nga internetkampanjer slutar som âklick-monsterâ och blir oftast inget mer Ă€n en lĂ€nk som mĂ„nga personer har klickat pĂ„.