Associationerna går ofrånkomligt till Saddam Husseins giftgasattacker mot kurdiska städer och byar och till kriget mellan Irak och Iran på 1980-talet.
Flera aktörer i det syriska inbördeskriget kan i och för sig tänkas ha tillgång till kemiska stridsmedel. Det betyder i sin tur att det också finns en möjlighet att någon rebellgrupp genomfört attacken i syfte att skapa intrycket att regimen är skyldig. USA har flera gångar gånger markerat att användning av kemiska stridsmedel skulle kunna leda till ett ingripande.
Men det är fullt tänkbart att regimen själv bär ansvaret och att attackerna antingen speglar en tilltagande desperation eller en föreställning om att man kan göra vad man vill eftersom omvärlden ändå inte tycks kunna gripa in. Men hur det än förhåller sig så lägger rapporterna i går, om de bekräftas, ännu en ofattbar grymhet till den redan alltför långa krönikan över katastrofen i Syrien.
Rapporterna kommer i ett läge när FN:s inspektörer av kemiska vapen just har anlänt till Damaskus. Arabförbundet liksom bland andra Storbritannien, Frankrike och Sverige kräver att inspektörerna ska få omedelbart tillträde till de utpekade områdena. Mycket talar för att frågan också tas upp i FN:s säkerhetsråd.
Spelar det någon roll? Ett ingripande utifrån för att få slut på kriget ter sig lika omöjligt som tidigare och risken är stor att en definitiv omkastning av styrkeförhållandena till regimens nackdel också leder till att andra lika brutala krafter får större spelrum. Kanske är det mest meningsfulla som världen kan göra i dag just att insistera på att genomföra inspektioner och upprätthålla ett minimum av sjukvård och försörjning av civilbefolkningen. Blotta närvaron av utomstående, med ett annat uppdrag än att delta i striderna, är viktig. Och så länge kriget pågår måste varje land vara berett att öppna dörrarna för flyktingar.