Vi behöver en ny försvarsdebatt
Steg för steg har försvarets förmåga minskat, samtidigt som den prioriterade inriktningen har blivit att Sverige ska kunna sända fredsbevarande trupp till konflikthärdar långt borta. Detta tedde sig också naturligt efter sovjetimperiets upplösning och Europas fredliga återförening. Att upprätthålla ett stort svenskt territorialförsvar i ett läge där alla gamla hotbilder upplösts var inte försvarbart.
Men läget har förändrats. Rysslands demokratisering har vänts i sin motsats. De krafter som numera styr i Moskva har som uttalad ambition att återupprätta Rysslands stormaktsställning, vilket bland annat innebär att man vill återfå ett avgörande inflytande över "det nära utlandet", i första hand i tidigare sovjetrepubliker. Kriget mot Georgien sommaren 2008 visar vad denna ambition i värsta fall kan leda till.
Under det kalla kriget stod Sverige utanför allianser av alla slag (även om detta hela tiden innebar ett omfattande hyckleri) i syfte att kunna förbli neutralt i krig. Frånvaron av försvars- och säkerhetspolitisk debatt har lett till att en stor del av väljarna sannolikt tror att samma principer gäller också i dag.
Så är inte fallet. Som EU-medlem kan Sverige inte förhålla sig passivt om något annat EU-land utsätts för politiskt tryck eller hot. Riksdagen har antagit en solidaritetsförklaring med innebörden att vi inte kommer att förhålla oss passiva vid ett eventuellt angrepp på ett annat EU-land eller ett annat land i Norden. De baltiska länderna är EU-medlemmar och därtill medlemmar av Nato. Natostadgan förpliktigar alliansens medlemmar att bistå medlemsländer som utsätts för aggression. Sverige står alltjämt utanför Nato men tanken att vi till exempel skulle vägra Natoflyg att ta vägen över Gotland för avvärja ett hot mot våra baltiska grannar är uppenbart orimlig.
Skulle nuvarande eller framtida ryska ledare få för sig att pressa de baltiska länderna ekonomiskt eller hota med militär intervention så kommer Sverige under alla omständigheter att beröras. Och därmed finns risken att också vårt eget territorium berörs.
Ingen väntar sig någon storskalig invasion av det slag som förr brukade förekomma i krigsspel och försvarsövningar. Men det finns en mängd tänkbara scenarier där vår egen militära förmåga - eller brist på förmåga - kan få betydelse. Det är fortfarande viktigt att Sverige kan bidra till fredsbevarande insatser i andra delar av världen. Men detta får inte längre utesluta att vi aktivt ser till att ha beredskap för att möta också eventuella kriser i vår närhet.
Vad det nya läget och de krav som detta ställer på vår försvarsförmåga innebär utreds föredömligt klart i skriften Trovärdig solidaritet? utgiven av tankesmedjan Den nya välfärden. De säkerhetspolitiska analytikerna Bo Hugemark och Johan Tunberger har samarbetat med en referensgrupp där bland andra UNT:s kolumnist Bo Pellnäs ingått med syfte att presentera ett förslag till hur försvaret kan förstärkas så att vi kan leva upp till innebörden i solidaritetsgarantin. I samma anda publicerade tre ledande Folkpartipolitiker, Jan Björklund, Allan Widman och Birgitta Olsson i torsdags en debattartikel i Svenska Dagbladet.
Björklund försökte lyfta försvarsfrågan redan för ett år sedan. Resultaten blev väl inte så stora även om många uppskattade att FP-ledaren vågade mäla sig ur enigheten i Alliansen på denna punkt. Men det hade naturligtvis varit bättre om de analyser och förslag som nu måste diskuteras hade initierats av den minister som faktiskt har ansvaret.
Förbättringar av försvaret är inte gratis. Men när det internationella läget förändras måste prioriteringarna i statsbudgeten också förändras. Nu behöver vi en riktig försvarsdebatt.
Så jobbar vi med nyheter