Vi borde vara stolta över EU:s "mjuka makt"
Som nästan alltid numera när EU är på tapeten präglas lejonparten av kommentarerna av ett bekymrat, nästan deprimerat, tonläge.
Och för all del, problem saknas inte. De båda nya medlemmarna blir fattigast i EU. De har båda stora kvarstående brister att kämpa med, vilka i hög grad hänger samman med decennierna av kommunistisk diktatur. Fattigdom, korruption, maffiavälde (Bulgarien), ofullkomligheter i uppbygget av demokrati och marknadsekonomi.
Det är alldeles uppenbart att det kommer att krävas både politiskt och ekonomiskt bistånd från det "gamla EU" för att de båda Balkanländerna så småningom skall kunna bli politiskt stabila och ekonomiskt välmående.
Utan att bestrida förekomsten av betydande problem och långt ifrån försumbara negativa inslag skulle man likväl vilja se ett betydligt större mått av sans, balans och nyans i kommentarerna till EU:s utvidgning. Det finns ju, trots allt, en erfarenhet att luta sig emot.
Och denna erfarenhet är, hör och häpna, i allt väsentligt inte en eländes-litania, utan en framgångssaga.
Man behöver bara gå 10-15 år bakåt i tiden och minnas hur det såg ut i det från kommunismen nyss befriade Öst- och Centraleuropa för att inse vilken formidabel kraft för positiv förändring som EU:s "mjuka makt" utgör.
Då - fattigdom, osäkerhet inför framtiden och farhågor för att minoritetskonflikter som djupfrysts under diktaturåren skulle blossa upp med ny och okontrollerbar styrka. Kort sagt, ett eldorado för populister och demagoger. Nog fanns det skäl för farhågor.
Men hur blev det? Alla de gamla kommunistländerna hade medlemskap av EU som första punkt på sina utrikespolitiska agendor. Och alla fick arbeta hårt, men kunde ocskå i tidernas fullbordan uppfylla kraven från EU.
Nu efteråt kan allt kännas logiskt och självklart, men jag minns med vilken oro jag under åren efter 1995 följde den kaotiska inrikespolitiska utvecklingen i Lettland.
Korruptionsskandalerna avlöste varandra. Regeringarna föll som käglor, och många ministrar hade ännu kortare "omloppstid". Debatten dominerades av demagogi. Konstruktiva inlägg var ovanliga. Det var lätt att bli deprimerad.
Oenigheten i det politiska livet föreföll total, men under ytan arbetade alla mot samma mål. Snart nog kom också framstegen och 2004 nådde man fram.
Att den västeuropeiska samhällsmodellen har en sådan disciplinerande lockelse på dem som upplevt diktaturens förtryck borde göra oss stolta - inte ängsliga.
Så jobbar vi med nyheter