Förre statsministern Göran Persson (S) satte upp samma mål för Sverige för sju år sedan, i sitt tal vid Socialdemokraternas kongress 2004, döpt till Tillväxtkongressen: ”Målet är full sysselsättning”. Efteråt ville han inte precisera målet i termer av arbetslöshetssiffror. Han sade bara att det handlade om under fyra procents öppen arbetslöshet.
Vi vet sedan att Persson blev alltmer moloken när valet 2006 närmade sig, bland annat för att ”jobben inte kom” som det var tänkt. Det är ännu för tidigt att säga om Anders Borg kommer att gå samma öde till mötes, men helt klart är det behäftat med en del problem att utlova full sysselsättning. Risken för att det utmynnar i besvikelse är stor.
Full sysselsättning innebär inte, som många föreställer sig, att arbetslösheten är noll. Arbetslösheten kommer alltid att bestå dels av friktionsarbetslöshet (det tar tid att få reda på att jobb är lediga och att sedan söka dessa) och strukturarbetslöshet (arbetskraften finns inte där jobben finns och har inte den kompetens som efterfrågas). Arbetslösheten ska bli så låg som möjligt, men att ange en siffra för ett visst land i en viss tid, som kan kallas full sysselsättning, är omöjligt.
Ekonomen John Maynard Keynes teorier låg till grund för att fler och fler länder angav full sysselsättning som ett mål efter andra världskriget. Målet kom senare i konflikt med inflationsmål och andra ekonomiska teorier (med Milton Friedman som en av företrädarna).
Under 1970- och 1980-talet var detta en mycket levande konflikt i bland annat Sverige. Skulle arbetslösheten tillåtas bli högre för att hela ekonomin skulle gynnas?
Numera finns en samsyn i Sverige om att alla som kan jobba också bör få göra det. Utanförskapet är i sig mycket kostsamt för samhället på sikt. Skälet till att ha full sysselsättning som mål är mer att det inkluderar alla, än att alla verkligen kan få ett jobb.
Om man ska hitta något slags minimum för arbetslösheten i dagens Europa ligger Norge nära till hands. I den officiella statistiken (Eurostat) har Norge sedan en tid etablerat sig på en nivå som är knappt hälften av den svenska arbetslösheten, dryga tre procent av befolkningen.
Samtidigt vet vi att arbetskraftsbristen i Norge är stor. Under lång tid har till exempel svenska sjuksköterskor och byggnadsarbetare med framgång sökt sig till grannlandet och på senare år har arbetskraftsutvandringen närmast exploderat. Uppemot 100 000 svenskar jobbar i Norge, många av dem ungdomar och med alla typer av jobb, restaurang och lagerarbete är några vanliga exempel.
Ändå går inte norska ledande politiker till jobbet med ett leende på läpparna, i visshet om att full sysselsättning råder i landet. Det problem som oftast lyfts fram är en ovilja att ta enklare jobb för att försörja sig hos den yngre delen av befolkningen. Trots försök att hålla emot har också löner och priser stigit kontinuerligt och Norge är nu ett verkligt högkostnadsland. Vad händer när oljan tar slut? frågar man sig.
I Sverige kommer vi att fortsätta att försöka minska strukturarbetslösheten till ett minimum och samtidigt fortsätta med arbetskraftsinvandring. När gapet sluts på arbetsmarknaden har vi det som kallas jämviktsarbetslöshet. Det går att nå ännu lägre siffror, men det finns också skäl att låta bli. I den andra vågskålen finns löneinflation och stigande räntor när arbetskraftsutbudet sinar.
Den som utlovar full sysselsättning i valrörelsen 2014 kommer att behöva precisera sig. Vad är det egentligen som eftersträvas och vilket pris är man villig att betala för att uppnå målet?