Den omsvängning i frågan om vinster i välfärden som LO:s förste vice ordförande Tobias Baudin signalerat beror säkert på en insikt om att den hittillsvarande linjen varit ohållbar. Men omsvängningen är givetvis också taktiskt betingad. Även om många socialdemokrater har en nyanserad inställning till vinstfrågan så har LO:s negativa linje varit tydlig. Sannolikt har den oroat också en hel del av LO:s egna medlemmar.
Målet är alltså att så gott det går föra undan vinstfrågan från stridslinjen mellan socialdemokraterna och allianspartierna – och samtidigt isolera Vänsterpartiet. Tanken är att det ska ske genom att frågan om vinst förvandlas till en förhandlingsfråga mellan arbetsmarknadens parter. Facket ska förhandla med arbetsgivarna om när och hur vinster ska kunna tas ut i denna typ av företag. Därmed kan förstås också socialdemokratiska debattörer i valrörelsen befrias från kravet att precisera sin egen inställning – frågan hanteras ju redan av parterna.
Taktiskt kan det vara rätt tänkt, men det är ändå helt fel i den övergripande principfrågan. Frågan om vinster ska tillåtas eller inte är en politisk fråga och ingenting annat.
Ska vi ha fri företagsamhet eller inte? Om svaret är ja, bör det då finnas undantag från huvudregeln och i så fall på vilka områden? Vilka restriktioner – om några – bör finnas för hur företagen drivs och hur de förvaltar sitt kapital? Hur ska dessa i så fall utformas? Vilka regler bör gälla för företag som verkar på områden där verksamheten finansieras med skattepengar?
Alla sådana frågor är politiska. De ska avgöras av politiska organ och ytterst av väljarna som avgör hur den politiska majoriteten i riksdagen ska se ut. I en marknadsekonomi är det också nödvändigt att spelreglerna är lika för alla, alltså att de utformas som generellt gällande bestämmelser. Alternativet är olika regler för olika företag, beroende på hur förhandlingarna mellan lokala parter eller centrala organisationer på arbetsmarknaden har utfallit. Med en sådan ordning försvinner den demokratiska förankringen, insynen och möjligheten för väljarna att genom sitt utslag i fria val, driva fram en förändring av regelverket.
Däremot kan parterna förhandla om annat. Man kan försöka enas om etiska grundprinciper, till exempel för vårdföretagen, man kan diskutera kvalitetskriterier och principer för redovisning av olika företags ställning. Parterna på ett visst företag kan naturligtvis också förhandla om hur en eventuell vinst ska användas – men inte om frågan om vinst överhuvudtaget är tillåten.
Det är bra att LO inser att företag, också inom välfärdssektorn, måste kunna gå med vinst. Men den övergripande systemfrågan blir inte mindre politisk för det.