Den sker med en veckas förvarning, i ett läge där halvön är ockuperad av ryska trupper och där den formella makten har överlämnats till personer som vill ansluta Krim till Ryssland. Sergej Aksionov som utsetts till premiärminister fick fyra procent av rösterna i det senaste regionala valet.
Om det som sker är tydligt och klart så är förklaringarna mer komplicerade. Vad är det för poäng för Ryssland med att annektera Krim när man ändå har långtidskontrakt på att få behålla sin flottbas där? Och när resultatet av aggressionen tycks bli att Ukraina söker bygga ännu starkare band till västvärlden? Det är lätt att föreställa sig att kretsen kring Putin trodde sig kunna ta över hela Ukraina, men tills vidare får nöja sig med Krim. I så fall har aggressionen misslyckats, så länge som Ukrainas självständighet består.
Men varför alls sätta igång detta grova brott mot alla fördrag om gemensam europeisk säkerhet? Tre typer av förklaringar dominerar. De innehåller nog alla en del av sanningen.
För det första kommer ett demokratiskt Ukraina – om detta blir resultatet av revolutionen – att vara ett påtagligt hot mot Vladimir Putins allt mer auktoritära maktsystem. Ukraina och Ryssland står ju nära varandra, historiskt, språkligt och kulturellt.
Ett Ukraina med vidsträckt yttrandefrihet och genuin politisk pluralism kommer att vara ett exempel som många ryssar vill följa – och därtill en scen där ryska oppositionella kan uppträda och bli hörda in i Ryssland. Häromdagen talade oligarken och Putinmotståndaren Michail Chodorkovskij på Majdan.
För det andra är maktutövningen en förutsättning för att Putin själv och hans närmaste krets ska kunna behålla de avsevärda förmögenheter som de tillskansat sig. Putin har efter sitt omval 2010 krossat de flesta synliga tecknen på opposition, men samtidigt vittrar den ekonomiska grunden för hans maktutövning sakta sönder. Det räcker med en liten sänkning av priset på olja och gas för att konsekvenserna i den ryska ekonomin ska bli stora. Infrastrukturen förfaller och korruptionen och rättslösheten gör att teknisk utveckling och företagsamhet som skulle kunna lyfta och diversifiera ekonomin stagnerar.
En motåtgärd är den ”euroasiatiska union” under rysk ledning där Ukraina förutsattes ingå. Och ett naturligt sätt att avleda befolkningens uppmärksamhet är att försöka vinna poäng genom att synas återupprätta något av Rysslands stormaktsställning. Den bisarra propaganda, efter kända sovjetiska förebilder, som de flesta ryska medier nu frossar i passar väl in i bilden och är samtidigt en signal till den egna befolkningen att regimen inte tänker ta några hänsyn alls för att kunna behålla makten.
För det tredje finns föreställningar om Rysslands roll i världen som ligger långt bortom rationella kalkyler om maktutövningens förutsättningar. Många kännare av rysk kultur pekar på hur idéer från ultrakonservativa tänkare vid förra sekelskiftet vuxit samman med sovjetnostalgi till en sorts ”nationalbolsjevism”. Det är fråga om antidemokratiska, antiliberala, antimoderna och delvis antisemitiska föreställningar som ligger förvillande nära den rena fascismen. Ett av många uttryck för denna nationalbolsjevism är uppfattningen att alla ryssar, eller rysktalande (det är inte samma sak) måste samlas under samma auktoritära styre – i princip samma tänkande som fick nazisterna i Tyskland att ställa territoriella krav på sina grannländer.
Putin behöver inte tro på denna ryska ”messianism” i alla dess delar. Men den är mycket användbar för hans övergripande politiska syften och mycket tyder på att han i alla fall delvis själv anslutit sig till den. Efter kommunismens sammanbrott kan också de mest cyniska makthavare vilja fylla det ideologiska tomrum som det gamla systemet lämnat efter sig.
Verklig storhet skulle Ryssland vinna genom normal samexistens med fria grannstater.