Visuell energikick på Uppsala reggaefestival
Inga band på scenen. Åtminstone ser det ut så från där vi står. Vi som hänger på låset kastar långa blickar mot det vidsträckta området på andra sidan stängslet, ett område som borde vara minst halvfullt med folk. Men det gapar tomt. Gräset är otrampat.
Hugo Klockars är en stor fan av Bob Marley och Peter Tosh.
Foto: Sofia Mårtsensson
Innan festivalen öppnar hinner man med att kolla vad som händer runt omkring. På ett bord några hundra meter ner mot stan har Jon Rundgren smällt upp en provisorisk second hand-butik. Eller, butik och butik, han har släpat ut ett gammalt hopfällbart marknadsbord. Men second hand är det.
Utan jobb i sommar
Jon har gått utan jobb i sommar men i och med festivalen dök det upp ett tillfälle att tjäna in hyggligt med pengar. Det är stora delar av skivsamlingen som ryker. Några skivor är dubbletter och skulle ändå säljas av förr eller senare, men andra gör det ont i hjärtat att bli av med. Så de är lite dyrare. Hjärtat får sätta priset.
Ur en ljusblå plastback på marken slumpas vinyltolvor ut för en tjuga styck. Här kan den som gillar Cat Stevens eller Bruce Springsteen fynda. Annars är det bara reggae. Dyrgripen är The gladiators Trenchtown mix up i originalpress från 1976 för 300 kronor.
— Det är den bästa plattan som gjorts, bättre än allt med Bob Marley. Det är en perfekt platta, försäkrar Jon och lägger på den obevekliga försäljarrösten. En riktig samlare skulle lätt ge 700 för den.
Svårt att välja
Solen står högt på himlen när Majestic vibes dunkar i gång på stora scenen en dryg timme efter utsatt tid. Men ingen verkar ha noterat förseningen.
I gräset framför gröna scenen ligger Erik Hedlund från Hammarkullen utanför Göteborg. Han försöker i stället få ihop kvällens späckade schema. Hur Svenska Akademien och Bushman kan stå samtidigt på två olika scener kan han inte begripa.
— Jag får välja bort de svenska och se dem senare. De jamaicanska kommer så sällan, och när de ska komma bokar de ofta av i sista stund. Bushman får det bli.
Ett stenkast därifrån står Johanna Litzen och Manuela Ravinda da Silva och snurrar armarna i vida gester med något som ser ut som serpentiner från ett barnkalas i händerna. Det är Poi-swinging. En visuellt effektfull leksak de tog med sig hem från en resa i Portugal. Till kvällen utlovar de eldshow.
En av festivalens yngsta besökare kutar förbi med en fotboll i famnen. Det är Hugo Klockars som, 1 år och 3 månader, enligt sin mamma är en stor fan av Bob Marley och Peter Tosch. I sina gigantiska hörselkåpor och med fotbollen i famnen ser han ut som en nyfödd sportkommentator.
Rödgulgrönt
Det är svårt att beskriva publiken på en reggaefestival utan att köra fast i stelbenta Bob Marley-schabloner. Dreadlocksen och de rödgulgröna accessoarerna gör anblicken av reggaepubliken förutsägbar. Ändå är det så spännande. Bara det faktum att det finns upp mot 10 000 människor som alla dukat under för samma kollektivt estetiska stilart gör Uppsala Reggaefestival till en visuell energikick.
Flera campingar
Solen är fortfarande het när eftermiddagen glider över mot kväll. Under någon form av uppspänd segelduk på Red Hill Camp sitter Jenny Sundberg i en tältstol med några kompisar från Stockholm och tar igen sig.
I år har tre campingar upprättats mellan Kungsängsbron och Studenternas IP. Alla har fått näpna namn med influens från reggaemusiken, förutom Red Hill finns Trenchtown och Mondego Bay. På håll ser de ut som fält som invaderats av röksvampar av gigantiska mått. Går man nära Jennys tält ser man att det ur tältöppningen sticker ett huvud tillhörande en sovande Jonny Berglund.
— Förra året cyklade han till Hultsfred, säger Jenny och ler snett och nickar mot sin sovande vän. Det är han som är festivalräven. Det kan man inte tro när man ser honom så där.
Sedan försvinner hon in i en het diskussion om vilka som är årets festivals bästa artist, Mighty Diamonds eller Bushman. Och då går det liksom inte att störa längre.
Så jobbar vi med nyheter