I ett nedslÀckt konferensrum pÄ Akademiska sjukhuset stÄr bord och stolar uppstaplade lÀngs vÀggarna tillsammans med nÄgra dataskÀrmar och en framkallningsmaskin för röntgenbilder. PÄ golvet ligger ett tiotal personer, tÀckta av mjuka filtar. De Àr försÀnkta i djup avslappning, omedvetna om vÀrlden runtomkring: mjuka steg frÄn landstingsfötter i korridoren utanför, en harkling frÄn yogalÀraren som sitter lÀngst bak i rummet och iakttar dem. De har alla en sak gemensamt: de Àr cancerpatienter som för en stund fÄr vila frÄn krÀmpor och virvlande tankar.
En av kvinnorna pÄ golvet, precis under fönstret, Àr 52-Äriga Lena Widh som för nÄgra mÄnader sedan skulle fira att operationen var över. Champagnen var köpt och hon skulle bara gÄ pÄ ett sista besök pÄ sjukhuset för att fÄ beskedet att knölen hon för sÀkerhets skull hade fÄtt bortopererad ur bröstet tre veckor tidigare inte var cancer. DÄ kom beskedet.
â Jag hade börjat tro att det inte var nĂ„got, men det var bröstcancer och en tvĂ„ centimeter stor tumör hade tagits ur mitt vĂ€nstra bröst, berĂ€ttar Lena Widh som fick veta att en tuff behandling skulle följa med sex omgĂ„ngar cytostatika, cellgifter, följt av 25 strĂ„lbehandlingar och sedan fem Ă„rs behandling med hormontabletter.
En vardag lÄngt frÄn vad hon hade förvÀntat sig drygt tvÄ mÄnader tidigare pÄ den mammografi som Àr rutinundersökning för kvinnor mellan 40 och 69 Är. Lena utstrÄlar livsglÀdje och energi nÀr vi nÄgon vecka efter yogan trÀffar henne hemma i den ljusa lÀgenheten i Stabby. Hon har just mÄlat naglarna och senare i eftermiddag ska hon cykla ut till kolonilotten i Husbyborg, dÀr hon och Sambon Villy tillbringar ungefÀr halva Äret tillsammans med hunden Tammy, en blandras som de adopterat frÄn Irland. Att hon Àr mitt i sin cancerbehandling och samma morgon har varit pÄ sjukhuset och fÄtt sin fjortonde strÄlbehandling pÄ ett par veckor Àr svÄrt att förstÄ.
â Visst blir jag trött men jag försöker att göra saker jag mĂ„r bra av, sĂ€ger
Lena. Hon har haft turen att ha mycket förstÄende arbetsgivare, som bland annat har kunnat erbjuda flexibla arbetstider, kunnat jobba halvtid under hela sjukdomstiden. NÄgot hon Àr glad över att ha orkat upprÀtthÄlla.
â Jag tror inte att det Ă€r mĂ„nga som orkar jobba under en cytostatikabehandling men jag fick inte sĂ„ mĂ„nga av de biverkningar jag var sĂ„ rĂ€dd för, till exempel illamĂ„ende.
Att gÄ till den första cytostatikabehandlingen pÄ luciadagen kÀndes som att gÄ till sin egen avrÀttning och allt kÀndes overkligt.
â Jag satt och grĂ€t i vĂ€ntrummet, det kĂ€ndes som science fiction. Hela kroppen sa jag vill inte, jag vill inte göra detta. Men jag fick ett mycket professionellt bemötande, behandlingen tog lite mer Ă€n en timme. Jag Ă„kte hem och vĂ€ntade pĂ„ det hemska illamĂ„endet men det kom inte.
Dagen efter var hon tillbaka pÄ jobbet. Kliande blÄsor pÄ kroppen och ett stÀndigt sug efter nÄgot att Àta (en biverkning av de kortisontabletter hon Ät i samband med behandlingen) var de mest pÄtagliga symtomen, som ÀndÄ gick att leva med. Och hÄret som föll av.
â Man sĂ„g ut som en struts med lite fjun upptill och jag kunde inte lĂ„ta bli att skratta nĂ€r jag sĂ„g mig sjĂ€lv i spegeln. Jag var tidigt och provade ut en peruk fast sedan har jag aldrig anvĂ€nt den. Men det kĂ€ndes viktigt att göra det för min egen skull, i fall att. PĂ„ jobbet har jag haft sjal, mest för att skona folk omkring mig. Det blir ocksĂ„ kallt om huvudet utan hĂ„r.
Vid första lĂ€karbesöket pĂ„ onkologmottaggningen fick Lena nĂ„gra broschyrer Ur dem valde hon ut och anmĂ€lde sig till nĂ„gra aktiviteter för cancerpatienter, bland annat projektet âRehabilitering med samtal och yoga i gruppâ. NĂ„got som skulle bli ganska omvĂ€lvande.
Det var sÄ hon hamnade i konferensrummet pÄ andra vÄningen, dÀr gruppen tillsammans blir smidigare för varje vecka med hjÀlp av anpassade rörelser, andningsövningar och avslappning.
â Jag visste inte riktigt vad yoga var, jag tĂ€nkte att det var nĂ„got mystiskt frĂ„n Indien men varför inte prova nu dĂ„ nĂ€r möjligheten finns?
Men de tvÄ yogatimmarna varje onsdag har blivit enormt betydelsefulla för henne och hon har inte missat en enda gÄng.
â Jag Ă€r glad att jag började sĂ„ tidigt för nu nĂ€r kroppen Ă€r stel efter behandlingarna har jag stor anvĂ€ndning för övningarna och brukar göra dem hemma.
Hon lyfter fram en stor fördel med just yoga, att den kan anpassas efter den egna kroppen vilket gör att alla kan tillgodogöra sig den och ingen behöver jÀmföra sig med nÄgon annan.
I gruppsamtalen, som efter yogan alltid prÀglas av en varm och kamratlig stÀmning, förstod Lena för första gÄngen pÄ riktigt att man kan fÄ Äterfall i sin cancer och hur man i sÄ fall kan förhÄlla sig till det.
â Jag fĂ„r svar pĂ„ existentiella frĂ„gor jag sjĂ€lv inte har tĂ€nkt pĂ„ tidigare. Efter en tid upptĂ€ckte jag att ju mer man vet, desto tryggare blir man.
Samtalen har gett möjlighet till eftertanke, en chans att stanna upp och kÀnna efter lÀngs vÀgen genom alla behandlingar. Lena vill gÀrna förmedla att en bröstcancerdiagnos inte behöver innebÀra att livet tar slut. Hon har aldrig trott att hon inte ska bli frisk.
â PĂ„ SVT sĂ„g jag ett program dĂ€r de sa att bröstcancer Ă€r den vĂ€rsta sjukdom som kan hĂ€nda en kvinna. Men det Ă€r det INTE. Bröstcancer Ă€r i dag en sjukdom med mycket bra prognos. Jag försöker alltid vĂ€ga det negativa till positivt och det har varit en bra vĂ€g för mig genom det hĂ€r.
Men hon Àr medveten om att mÄnga reaktioner pÄ sjukdomen kan komma efter att behandlingen Àr avslutad.
â Allt gĂ„r sĂ„ fort, man hinner inte förstĂ„ vad som hĂ€nder. Det Ă€r nu man börjar kĂ€nna sig trött, nĂ€r omgivningen snart förvĂ€ntar sig att det ska vara över, att jag ska vara frisk nu. DĂ€rför Ă€r jag glad att jag har gĂ„tt pĂ„ yogan och samtalen som har förberett mig pĂ„ hur det kan bli.
Hon tror att en stor del av anledningen till att hon orkat Àr hennes vÀninna Sonja och Sambo Villy som stÀndigt varit vid hennes sida under besöken pÄ sjukhuset och tagit med henne pÄ roliga saker före och efter behandlingarna. Nu Àr snart strÄlbehandlingen över och dÄ börjar det nya livet, efter sjukdomen. Ett liv dÀr Lena Widh gÀrna vill förverkliga sina drömmar och leva mer för dagen. Hon kÀnner numera att det inte Àr sÄ viktigt att ha rÀtt, orkar inte med brÄk och tjafs. Yogan kommer hon att fortsÀtta med, det Àr hon sÀker pÄ.