Händelser vid vatten. Så heter en roman av Kerstin Ekman. Jag har inte läst den, men kommer att göra det i sommar. Då ska jag nämligen parkera mig vid en sjö och läsa alla böcker jag inte hunnit med i vinter.

Klart jag kommer snegla lite i mobilen, kanske spana efter någon bra utomhuskonsert i närheten eller knappa in en intressant podd att lyssna på. Men i huvudsak ska jag bara slappa, läsa och titta på vattnet.

Vi människor dras till vatten. Sjöar, hav eller fors. Spelar ingen roll, bara det är vatten. Till och med en dyig å kan räcka för att muntra upp. Inte för inte kostar sjötomten multum. Vi är beredda att betala för våra böjelser. Fast egentligen handlar det om uråldriga nedärvda behov. Psykiatriker Inga-Lena Bengtsson säger att vi drar oss till platser med god överblick.

"Öppna landskap och skymtande vatten verkar tala väldigt djupt till våra hjärnor, och det hänger ihop med överlevnad", säger hon i en intervju med Aftonbladet.

Helt enkelt för att människan inte kan finnas till utan vatten. Antropologer menar att vår fascination för vatten kan förklaras med att våra urtida förfäder föredrog att bo vid kusten/stranden. Dels fanns det förstås mer mat där. Men det handlade också om den fria sikten, för att kunna upptäcka eventuella fiender.

Vetenskapen säger också att man mår bättre ju närmare ett grönområde man bor. Detta måste ju betyda att de som har tillgång till skog, berg och vatten lever längre.

Är inte det ett argument för att flytta ut på landet så säg? Åtminstone några veckor på sommaren.

Så jag sitter lugnt kvar på verandan och glor.

Förr i världen hade jag tillgång till havsutsikt vid en väl trafikerad hamn i ett fiskeläge. Ett av favoritnöjena var att spana in alla båtmänniskor, som med olika erfarenhet och kunskap försökte angöra bryggorna. Ibland lät det som att skilsmässan inte var långt borta. Andra gånger kunde man beundra ett, genom åren sammansvetsat, klockrent och knivskarpt samarbete på däck. Och jag tänkte att de har nog ett väl fungerande äktenskap. Medan morsan i solstolen intill muttrade att de nog hade ett väldigt tråkigt och inrutat liv. "Bättre att trilla i sjön då och då, annars tar slentrianjävulen dig."

Nu för tiden övar jag på det egna samlivet för fullt. Häromveckan gick nämligen en dröm i uppfyllelse, när jag efter några års köande äntligen fick en egen båtplats. Steg ett avklarat alltså. Steg två handlade om att hitta en hanterbar båt. Steg tre att manövrera den. Och jag lyckades faktiskt angöra bryggan första gången, men det var mer en ren lyckträff än ett erfaret och planerat samarbete kan jag säga. Men vi jobbar på det, jag och familjen.